År 2015 var första gången hon använde målningar, då för sin avhandling om land-grabbing i Tanzania – en process där stater eller privata företag köper upp eller arrenderar stora områden odlingsbar mark. Idag kan hon lättare identifiera metodens för- och nackdelar.
Tavlan kommunicerar och ger tillbaka
– Konst erbjuder ett alternativ för att sammanställa och samla in kunskap. Det lämpar sig speciellt bra i länder som Tanzania där många på landsbygden inte kan läsa och skriva. Då blir bilden betydelsefull för att bättre kunna uttrycka upplevda lösningar, alternativa tillvägagångssätt och visioner. Själva tavlan är också något konkret, som jag kan ge till byborna, säger Emma Johansson, postdoktor vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS.
– Nackdelen med metoden är som med all annan forskning. Det är svårt att kontrollera att kunskap verkligen sprids och gör nytta. Även om tavlorna är mer tillgängliga än en vetenskaplig text så ligger det utom min kontroll som forskare att kontrollera att tavlorna sätts upp och bidrar till att fler lär sig om exempelvis agroekologi (se fotnot).
Anlitat en konstnär
Sättet hon använder konst på har utvecklats. I sin tidiga forskning tillbringade hon en längre tid i Kilomberodalen i Tanzania. Det gjorde att hon i samarbete med en lokal konstnär kunde bjuda in olika personer som bodde i byn, och tillsammans med dem måla tavlor som representerade hur deras by såg ut och fungerade förr, i nutid, och i en tänkt framtid. För sin senaste studie lät hon en konstnär ta fram tavlorna i tätt samråd med de personer som ingick i forskningsprocessen, eftersom möjligheten att vara i fält under så lång tid inte fanns.
Att testa olika tillvägagångssätt har varit lärorikt och synliggjort olika för- och nackdelar med hur man använder metoden. Framtidstavlorna har också kommit att bli viktiga eftersom de fungerar som en språngbräda för att visualisera hur en omställning kan se ut. De kan användas både som en metod för att samla in berättelser, och som ett kommunikationsverktyg för att berätta för andra om forskningsresultaten.
Behov styr tema
– Jag försöker jobba med lokala organisationer och forskare. Många av dem jag arbetar med är intresserade av framtidsvisioner, och av att ta fram en bild av hur en alternativ framtid skulle kunna se ut. Jag låter temat på tavlorna till stor del styras av behoven hos de organisationer jag kommer i kontakt med.
Hon har även tagit metoden till Sverige, för ett projekt som undersöker möjligheterna för kolinlagrande jordbruk. Det syftar till att på gårdsnivå minska växthusgasutsläpp och öka kolinlagringen i mark och växter. Där använde hon konst för att kanalisera lantbrukares tankar och ideér om hur ett sådant jordbruk skulle kunna se ut och realiseras. När tavlan var färdig presenterades den vid en större workshop till vilken flera livsmedelsaktörer var inbjudna.
– I Sverige vill man ha siffror och grafer. Det var en del som ifrågasatte varför vi presenterade våra resultat som en målning. Andra däremot uppskattade det. Jag tycker det visar på vikten av att bredda vår forskningskommunikation.
Idag funderar hon också i större utsträckning på frågor som handlar om deltagande. Vem ska delta i forskningsprocessen och varför?
Fler får komma till tals
– Som forskare har jag hittat en gren jag vill fördjupa mig i. Jag vill använda metoden för att skapa arenor där fler kommer till tals, inte minst i områden där det råder ojämlikhet. Just att olika grupper kan bidra, och att dessa personer faktiskt kan använda tavlorna för att kommunicera med andra är viktigt för mig.
Fotnot: FN:s livsmedelsorganisation, FAO, definierar agroekologi som ett sätt att odla och driva lantbruk byggt på ekologiska principer, kretsloppstänkande och stor artrikedom.
