– Nej, isbjörnsbilderna är vid det här laget alldeles för utslitna! Jag tycker också att det är ett problem att både isbjörnarna och bilder av översvämningar, kalvande glaciärer och förtorkad skog illustrerar effekterna men inte dess orsaker. Jag studerar i stället möjligheten att genom bilder få betraktaren att förstå hur klimatförändringarna faktiskt pågår här och nu.
– Kanske inte – i varje fall är det inte lätt. Det finns en hel del ambitiösa försök att förmedla kunskap genom Virtual Reality i planetarier och liknande miljöer. Men problemet med VR-framställningar är att de fungerar väldigt bra för rumsliga återgivningar. Man kan gå runt i Pompeji, dyka ner i havet eller bege sig ut i rymden... men klimatförändringarna har ju en tidsmässig snarare än en rumslig utsträckning. De handlar också mycket om risker och osäkerheter, och om samband mellan olika variabler som inte låter sig avbildas rumsligt.
Du har nyligen besökt Thomas Stocker i Bern, som lett arbetet med en av rapporterna från FNs klimatpanel IPCC. Hur tänker han när det gäller bilder?
– Till omslaget på gruppens rapport valde han ett flygfoto från en norsk glaciär. Fotot är tänkt att illustrera de fyra delarna av klimatsystemet – kryosfären (det frusna vattnet), atmosfären, landmassan och oceanerna. Bilden är tagen av konstnären Yann Arthus-Bertrand och säger något som de vetenskapliga bilderna inne i rapporten inte kan göra.
– Thomas Stockers favoritbild är dock inte ett foto utan en målning. Den visar en strand med frodig djungelgrönska intill en sjö där det pågår en regatta, och är tänkt att visa kopplingen mellan det varmare klimatet och glaciärernas avsmältning. Sjön på bilden kallas ”Aletsch-sjön” och finns inte idag – men det finns en stor glaciär i Schweiz som heter Aletsch, och som kommer att bli en sjö om koldioxidutsläppen fortsätter som idag.
Finns det något som återkommer i de bilder som vetenskapssamhället väljer när man riktar sig till allmänheten?
– Grafer, diagram och kartor av olika slag återkommer förstås. I övrigt har jag noterat att havet – ett anonymt, odefinierat hav – ofta dyker upp, kanske för att ge en känsla av att världen är i rörelse och förändras. Jag har också sett att många bilder har en mörk bakgrund. Medvetet eller omedvetet presenterar man ”sanningen” mot en sådan fond, kanske som ett sätt att förmedla allvaret i frågan.
Kan din kommande avhandling hjälpa forskarna att utforma bilder som kan få människor mer engagerade i klimatproblemet?
– Jag kommer inte med några praktiska råd i min avhandling. Men att beskriva och analysera ett problem på ett riktigt sätt kan vara ett bra bidrag till nya lösningar på gamla problem. Det är min övertygelse att humaniora kan bidra med det.
Ingela Björck
