I vanliga fall hittar man Agneta SanMartin på Medicon Village. Där jobbar hon som laboratorieingenjör på Neuronano Research Center (NRC) med ett femtontal nära kollegor. En arbetsmiljö med fart och fläkt rätt långt från den tysta villan i Eslöv.
– Det är klart att det kan vara skönt att slippa pendla. Jag sparar nästan en timme om dagen på det. Liksom att få jobba utan att bli avbruten och bli klar med analyser och rapporter, säger hon.
Mysbyxor till en början
Men det är väl ungefär det som kan upplevas som fördelar, särskilt nu efter så många veckor.
– Vi var väl många som jobbade i mysbyxor till en början, men det blev för tråkigt. Nu gör jag mig i ordning på morgnarna som vanligt.
Men att ses på de digitala verktygen Teams eller Zoom ersätter inte de riktiga mötena och småpratet däremellan är helt borta. Fika tillsammans och ögonkontakt med sina kollegor är något som hon saknar mycket.
Agneta SanMartin är emellertid inte den som låter sig nedslås. Hon är en positiv person och van vid tuffa förhållanden och även vid kriser. Sin diabetes fick hon som sjuåring och även om hennes insulinpump, som ersatt insulinsprutorna, gjort livet lättare menar hon att det är en svår sjukdom att leva med.
– Man måste vara organiserad och planerad, både kring kost, insulinmängd och motion och kan sällan göra spontana saker. När blodsockret går upp och ner tär det på kroppen och psyket. Det är tufft, säger hon och berättar om synförluster och hur sjukdomen sliter på flera organ i hennes kropp.
Sveptes med av stormen
Vid de stora amerikanska kriserna, terrorattacken mot World Trade Center i september 2001 och den förödande orkanen Sandy utanför New Jersey i oktober 2012 – var Agneta SanMartin alldeles i närheten. Hennes man Pedro är amerikan och hans föräldrars hus sveptes med av stormen. Hon berättar att hon och Pedro hade två meter vatten i köket och i bottenvåningen.
– Vid båda dessa tillfällen drabbades jag av posttraumatisk stress som jag känner igen lite av nu, säger hon och berättar hur hon under en period varje natt efter stormen Sandy drömde att hon drunknade.
Katastroferna känns dock långt borta från familjen SanMartins vilsamma trädgård där Mayas kattnos skymtar fram bakom en färgglad tulpan. Vi pratar om hur odödliga vi nordbor ofta känner oss. Hur ovana vi är vid krig, naturkatastrofer och annat elände och därmed inte heller så bra på att hantera kriser.
– Där måste nog också Lunds universitet skärpa sig. Den krishantering som sker centralt måste komma ut i verksamheten. Ledningen måste höras hela vägen ner, säger Agneta SanMartin.
Ett farligt jobb
Förutom sitt jobb som laboratorieingenjör är hon även facklig representant för SACO-S och huvudskyddsombud på Medicon Village för delar av de medicinska och tekniska fakulteterna. Riskanalyser om bland annat kemikaliehantering och personalomorganisationer hör till hennes vardag.
– Det är viktigt att universitetet förstår att den forskning som nu sätts igång för att hitta läkemedel och vaccin mot covid-19 är ett farligt jobb som måste ske med hög säkerhet, säger hon.
Agneta SanMartin tror att Arbetsmiljöverket i framtiden kommer att kräva grundligare dokument för krishantering och ställa högre krav på riskanalyser. Hon efterlyser fler kurser i LU:s gemensamma kompetensportal som handlar om utbildning kring risker och kriser.
– Det hade kunnat leda till en mer enhetlig syn på krishantering vid universitetet vilket hade varit väldigt bra, tycker hon.
Det ordnar sig
Den nuvarande coronakrisen hotar Agneta SanMartin på ett mer direkt personligt vis, men när det känns tungt är maken Pedro hennes lykta i mörkret. Hon trivs också väldigt bra med sitt arbete. I två tioårsperioder har hon arbetat vid universitetet och alltid haft bra chefer. Dessemellan har hon arbetat i USA på universitetet i Tampa i Florida och på två privata biotechföretag. När Agneta SanMartin jämför tycker hon att vi har det bra i Sverige med semester, sjukvård och hyfsade löner.
– Och den här krisen kommer att gå över. Det ordnar sig, säger Agneta SanMartin förtröstansfullt.
Det positiva som coronakrisen fört med sig är att många vid LU blivit mer digitala och lärt sig de verktyg man behöver för att ibland kunna arbeta hemifrån och ha resfria möten. Hon menar att många forskare är vana vid att jobba hemifrån ibland och nu har kanske även den administrativa och tekniska personalen fått självförtroendet att göra det när behov finns.
– Många av oss upptäcker ju att det faktiskt går rätt bra!