Om civil olydnad

Författare

Anna Wirf

Summary, in English

Civil olydnad har ingen universellt accepterad definition varför det finns en mängd olika att hitta. Dock kan man identifiera vissa kärnrekvisit som ofta förekommer som en del i definitionen. De rekvisiten är lagbrott, motiv, icke våld, straff, offentlighet och legitimitet. Civil olydnad är olagligt enligt svensk lag. Det innebär att vid en rättslig bedömning av en civil olydnadsaktion kan endast ansvarsfrihetgrunderna i BrB kapitel 24 samt straffmätningsreglerna nedlagda i BrB kapitel 29 aktualiseras. I och med en dom från HD, NJA 1982 s. 621 har dock fastslagits att vid civil olydnad kan inte dessa regler anses tillämpliga. Senare fall har följt denna praxisgrundande dom helt och hållet. Vid civil olydnad aktualiseras plikten till laglydnad och omfattningen av den. Doktrinen är tämligen enig om att man som individ har en prima facie plikt till laglydnad vilket innebär att det finns en plikt att följa lagen som dock är provisorisk. Den kan undanröjas om det finns andra skäl för att inte lyda lagen som väger tyngre. Vilka dessa skäl är och hur de ska vägas mot varandra råder det dock ingen enighet kring inom doktrinen. Företrädare för den förhärskande synen på laglydnad är såväl Rawls som Habermas. De civila olydnadsaktionerna som har varit föremål för detta arbete har rört ämnet djurrätt. Djurrätt innebär att man vill värdera upp djurs moraliska status och tillerkänna dem vissa rättigheter. Problemet med djurrätt är mångfasetterat. Det juridiska efterspelet som har följt på de civila olydnadsaktionerna har mynnat ut i ett antal domar från tingsrätt och hovrätt. Dessa har jag valt att titta på ur två perspektiv. Det första perspektivet är ett rent juridiskt perspektiv där man kan se hur rättsfallen har bedömts men man kan även se det som ett problem i tillämpningen av djurskyddslagstiftningen som till stor del har ramlagskaraktär. Tillämpningen följer inte lagstiftarens intentioner vilket ger upphov till kritik bl.a. i form av civila olydnadsaktioner. Det andra perspektivet jag har lagt på analysen är med hjälp av Habermas teorier om bl.a. kommunikativt handlande. Rättsfallen visar tydligt en ovilja från domstolens sida att ta upp argument som djurrättsaktivisterna framför d.v.s. med användande av Habermas terminologi, systematiskt störd kommunikation. Problem kan även skönjas på ett makroplan innebärande att man måste ställa sig frågan huruvida lagstiftningen kan anses vara ett uttryck för en rationell diskurs vilket är kravet för att lagstiftningen skall kunna anses vara legitim. Om svaret på den frågan är ja uppstår följdfrågan om tillämpningen kan anses vara legitim vilket måste svaras nekande. Vidare uppkommer även frågan om vem som ska anses behörig att föra djurens talan i den rationella dikursen något som många menar inte är ett problem då i den rationella diskursen förs alla relevanta argument fram.

Avdelning/ar