Constraining the duration of eruptions of the Rangitoto volcano, New Zealand, using paleomagnetism

Författare

Linda Aulin

Summary, in Swedish

Nya Zeeland – landet som ligger mitt på två kolliderande tektonikplattor. Ett land som präglas av jordbävningar och vulkanutbrott. Utanför Auckland i norra Nya Zeeland ligger den mytomspunna ön Rangitoto, som är en vulkan som tros ha uppstått från en s.k. hotspot, en plym av magma från djupt i manteln. Rangitoto har en eruptionshistoria på omkring 1000 år, och hade sitt senaste utbrott för bara 550 år sedan. 550 år kan tyckas länge sedan, men på den geologiska tidsskalan är det skrämmande nära, och mycket tyder på att ett utbrott kommer att ske igen.

Ungefär en tredjedel av Nya Zeelands befolkning bor i Auckland, och ett kommande vulkanutbrott skulle få förödande konsekvenser. För att kunna förbereda sig på en framtida eruption är det viktigt att undersöka Rangitotos tidigare eruptionshistoria. Detta är dock inte alltid så lätt, och många faktorer måste tas med i beräkningarna.
Jordens magnetfält har sitt ursprung från jordens yttre kärna. Den yttre kärnan är flytande och under ständig omrörning, vilket alstrar ett svagt magnetfält. Det är det här magnetfältet som gör att din kompass pekar mot norr, och att fåglarna flyger söderut under vinterhalvåret. Men det påverkar också mineralen du kan se i berget.
En metod som kan användas för att hjälpa till att datera lavaflöden är paleointensitetsmätningar. Det är en indirekt dateringsmetod som används genom att mäta den s.k. naturliga remanenta magnetiseringen (remanens kommer från det latinska ordet rema ’neo, och betyder ”stanna kvar”) hos en bergart, och jämföra resultaten med andra mätningar, som gjorts på andra faktorer.
Nästan alla mineral har egenskapen att vara magnetiska, men vissa mer än andra. När magma stelnar, och kristaller bildas, sparas en magnetisering i mineralen från det magnetfält som fanns vid tidpunkten för utbrottet. Detta är en termoremanent (termo = varm) magnetisering. Med paleointensitetsmätningar mäter man och ”byter ut” en bergarts magnetisering, för att sedan räkna ut sambandet mellan den nya och gamla magnetiseringen, och på så vis få fram vilken styrka magnetfältet hade när bergarten bildades. Detta gör man genom att hetta upp prover i höga temperaturer, växelvis i ett nollfält och ett konstgjort magnetfält. När all magnetisering ”bytts ut” kan resultaten korreleras med andra studier över magnetfältets variationer i tid, och det är möjligt att få fram en relativ åldersmodell.
Två hypoteser fanns i åtanke under projektets gång. Antingen att majoriteten av utbrotten har skett under en kortare period på ca 100 år, eller att utbrotten har skett sporadiskt över 1000 år. För att få fram ett konkret svar på dessa frågor behövs dock mer ingående undersökningar om geologin inuti Rangitoto, och mer data från paleointensitetsmätningar.
En modell över Rangitotos eruptionshistoria skulle vara till stor hjälp i riskplaneringen för Aucklandborna. Moder jord är dock spontan och oförutsägbar, och förhoppningsvis kommer hon inte väcka Rangitoto än på ett tag.

Avdelning/ar