Sara Helmersson har genom enkäter, observationer och intervjuer på kvinnojourer och inom socialtjänsten studerat hur stödet till kvinnor som utsatts för våld ser ut.
- Kvinnojourerna ägnar sig alltmer åt administration och allt mindre åt opinionsbildning, som var en viktig arbetsuppgift när de första drog igång på 70-talet, säger Sara Helmersson. Mycket tid går till att söka och avrapportera medel.
Parallellt med att kommunerna har byggt upp egna enheter för att ge stöd åt människor som utsatts våld, så har kvinnojourerna blivit en integrerad del av kommunens arbete.
- Det är så klart bra för kvinnojourerna att få finansiellt stöd från kommunerna, men det har skett till priset av kvinnornas möjlighet att söka hjälp anonymt och jourernas oberoende, säger Sara Helmersson.
Till skillnad från i kvinnojourerna så är kommunens verksamhet uppbyggd för att stötta både män och kvinnor, och både offer och förövare. Kommunens sätt att stötta kvinnan är annorlunda än kvinnojourens. Sara Helmersson talar om olika stödideal – det kvinnoemancipatoriska och det behandlingsfokuserade.
De förstnämnda använder sig kvinnojourerna av och vill med detta stärka kvinnorna genom att lyfta fram deras inre resurser, avlasta dem från skuld och hjälpa dem att fatta beslut. Där tar man helt och hållet kvinnans parti.
Inom kommunen arbetar man mer med att kvinnan ska ansvar för sin egen situation och även jobba med sina egna negativa karaktärsdrag.
- Om man hårdrar kan man säga att den typen av behandling indirekt skuldbelägger kvinnan, säger Sara Helmersson, som hoppas att hennes forskning ska bidra till en diskussion om vad som händer när ideell verksamhet blir beroende av offentliga medel.
Text: Ulrika Oredsson
Bild: Patrik Hekkala