Hej, och varmt välkomna till Ämnespodden.

I dag ska vi prata om
natur, medicin, teknik och hälsa.

Mitt namn är Azemina
och jag pluggar teknisk nanovetenskap.

Civilingenjör, på LTH.

Den utbildningen valde jag–

–för att det är härligt att läsa
olika naturvetenskapliga ämnen.

Jag valde Lund för att utbildningen
bara finns här. Det är lite exklusivt.

De jag har med mig här i dag
ska få presentera sig.

Vi börjar här.

Jag heter Andela och jag
pluggar till logoped. Jag går termin sex.

Jag valde att plugga till logoped
för att jag tycker om människor.

Det är kul med språk och kommunikation,
både typisk och avvikande.

Robin heter jag,
jag läser min sista termin på mastern.

Jag har läst tre år här på Lunds universitet,
jag pluggar kemi.

Jag valde att läsa kemi
för att jag tycker att det är skitcoolt.

Att bygga molekyler är väldigt spännande,
och att förstå hur molekyler byggs–

–och vad de kan användas till,
till exempel läkemedel. Det var därför.

Kul. Jag ska tillägga
att jag läser fjärde året.

Så jag har varit här i några år
och trivs väldigt bra.

Det är kul att göra reklam
för ett ställe man trivs bra på.

I det här avsnittet inleder vi med lite
information kring de utbildningar som finns–

–på de fakulteter som vi representerar.

Sen kommer vi att gå in på följarfrågor
som vi har fått–

–och svara på dem utifrån våra erfarenheter.

Slutligen ska vi prata
om livet efter studierna.

Vad man kan bli efter att man läst
på Lunds universitet.

Vi börjar med ämnesinformation.

Robin ska prata lite
om den naturvetenskapliga fakulteten.

På naturvetenskapliga fakulteten
har vi ganska många utbildningar.

Fysik, man kan bli fysiker,
man kan bli kemist–

–man kan läsa biologi, molekylärbiologi–

–vilket är en blandning
mellan kemi och biologi–

–man kan läsa ekologi,
matematik och till sjukhusfysiker.

Jag hoppas att jag fick med allihop.

Så den naturvetenskapliga fakulteten är
ganska bred i vilka ämnen man kan välja.

Vi har även naturvetenskapligt basår,
vilket är skitbra–

–om man vill plugga naturvetenskap,
men inte har betygen.

Och vad ska jag säga mer
om utbildningarna?

Det är kandidatutbildningar,
och man kan läsa master efteråt.

Det är tre år kandidatstudier
och sen två år master.

–Yes.
–Andela?

Jag pluggar vid medicinska.
Det finns totalt åtta utbildningar.

Det finns arbetsterapeutprogrammet,
audionomprogrammet–

–fysioterapeutprogrammet,
biomedicinprogrammet–

–logopedprogrammet, läkarprogrammet–

–röntgensjuksköterskeprogrammet
och sjuksköterskeprogrammet.

Det finns även hälsovetenskapligt basår.

Logopedprogrammet läser man fyra år,
läkarprogrammet sex år–

–och resterande program i tre år.
Hälsovetenskapligt basår är två terminer.

–Yes.
–Okej.

Ja, utbildningarna på LTH. Vi har
ett campus i Lund och ett i Helsingborg.

Jag ska prata lite
om civilingenjörsutbildningarna här i Lund.

Gemensamt för alla är
att man har tre grundår–

–där de flesta kurserna är förutbestämda.

Ganska mycket matte, lite programmering
och andra typiska ingenjörskurser–

–men det kan skilja sig åt lite.

Man har ganska mycket matte i ettan
för att få en bra bas att stå på.

På LTH har vi olika sektioner
som har uppkommit.

Jag går igenom dem
så som de är sektionerade.

Jag börjar med D-sektionen,
där ingår datateknik.

Det är mycket programmering,
man lär sig att utveckla dataprogram.

I utbildningen ingår även informations-
och kommunikationsteknik–

–med fokus på internetsäkerhet
och interaktionsdesign.

Man läser mycket matte och programmering.
Sen har vi E-sektionen.

Där ingår elektroteknik,
där man läser matte, fysik–

–ellära och lite sånt.
Där ingår även medicin och teknik.

Man får lära sig utveckla
olika typer av apparater–

–och bli den som har koll på
att sånt funkar på ett sjukhus.

På I-sektionen är det industriell ekonomi
och där blandar man...

Det är baserat på integrationen mellan
matte, teknik, ekonomi och management.

Och sen K-sektionen, där ingår kemiteknik.

Där man blandar kemi och teknik
på ett annat sätt.

Det är mer om olika processer som sker.
När man vill tillverka saker–

–måste man tänka på
tryck och temperatur och så.

Där ingår även bioteknik.

Det är mer åt biologihållet,
med genteknik och processteknik.

Så kan man hålla på
med lite allt möjligt sen.

Sen har vi W-sektionen.

Där ingår ekosystemteknik, en utbildning
för dem som vill jobba med miljöfrågor–

–men ha en civilingenjörs syn på det hela.

Sen har vi också M-sektionen,
där ingår maskinteknik.

Man håller inte bara på med maskiner,
utan klassiska ingenjörsämnen förenas–

–med bland annat
teknisk design, ekonomi och miljö.

Produkter, material, logistik...
Man kan välja vad man vill bli sen.

Det finns även maskinteknik med
teknisk design med extra fokus på den delen.

Där kombinerar man
klassisk maskinteknik med industridesign.

Sen har vi F-sektionen, den jag tillhör.
Där har vi teknisk fysik–

–med mycket fysik och matte,
och man blir en bra problemlösare.

Det blir man alltid, men det är extra brett.

Sen har vi också teknisk matematik,
som vi ska prata mer om sen.

Man läser mycket matte och prog.

Och så min utbildning,
teknisk nanovetenskap.

Den är ganska naturvetenskaplig,
man läser fysik, kemi, biologi–

–och de vanliga ingenjörsämnena
som matte och prog.

Vi har V-sektionen,
där vi har väg- och vattenbyggnad.

Där går de in mycket på samhällsbyggnad
och samhällsplanering.

En ny utbildning heter risk, säkerhet
och krishantering, civilingenjörsprogrammet.

Väldigt spännande,
det är första gången man kan söka den nu.

Centralt i den är
att man med ingenjörens verktygslåda–

–ska kunna förstå och lösa olika problem
som rör olika risker som kan ske.

Som pandemin, till exempel.

Som ingenjör är man problemlösare,
och många företag kan uppskatta–

–att man har koll på det här med risk,
säkerhet och olika typer av krishantering.

Då läser man matte, prog, statistik...
Men också riskkunskap och ledarskap.

Så att man har koll när man går ut.
Lite extra fokus på den som är så ny.

Sen har vi också lantmäteri, bra om man är
lite mer ekonomi- och samhällsintresserad.

Där blandar man ekonomi, juridik och teknik,
men man blir civilingenjör.

Det var alla civilingenjörslinjer.
På Lund campus har vi också brandingenjör.

På de jag har nämnt så går man tre år,
och väljer specialisering de två sista.

Då väljer man själv
utifrån en pool av kurser.

Men brandingenjör är 3,5 år. Då får man
en naturvetenskaplig teknisk grund–

–med mycket information om
brandfenomenet och brandförlopp–

–så att man vet vad man kan göra sen.

Tidigare var brandingenjör
väldigt kopplat till riskmastern.

Sen har vi också andra linjer,
och det är A-sektionen.

Där har vi arkitekt,
med temat arkitektur och stadsbyggande–

–men också lite interiör och möbeldesign.

Det är en utbildning på fem år,
så man får en kandidat och sen master.

Det finns också industridesign,
som leder till en konstnärlig kandidatexamen.

Det innebär att man ska delta i
hela processen kring en produktframtagning.

Från idé till en färdig produkt. Så vi har
lite mer estetiska utbildningar där.

Vi har också ett campus i Helsingborg,
och där har vi högskoleingenjörslinjer–

–vilket innebär att man läser tre år,
och så är det lite mer praktiskt.

Inte lika teoretiskt.
Så är du färdig ingenjör efter tre år.

Då har vi följande: byggteknik med
arkitektur, byggteknik järnvägsteknik–

–byggteknik väg- och trafikteknik, datateknik
och elektroteknik med automationsteknik.

Nånting som är superbra är att även om
man inte har gått natur eller teknik–

–eller har förkunskaper
för att läsa till ingenjör–

–så kan man gå ett tekniskt basår
på vårt Helsingborgcampus.

Får man godkänt där har man automatiskt en
plats på en högskoleingenjörsutbildningarna.

Men man har också rätt förkunskaper för
att söka till civilingenjörsutbildningarna.

Så det kan vara en jättebra väg att gå,
de här basåren.

Det var det jag hade att säga
om utbildningarna på LTH.

Väldigt många. Jag måste fråga...
"Prog", håller man på med proggmusik då?

Bra fråga. Vi gillar mycket förkortningar.

Om man läser programmering
så brukar vi kalla det för "prog".

Så det brukar vi säga, eller kanske bara jag.

Nu ska vi gå vidare till de frågor
som våra följare har ställt.

Vad är skillnaden mellan
att läsa matematik på LTH–

–och på naturvetenskapliga fakulteten?

Vad skulle du säga, Robin?

Det beror väl på. Man kan läsa
en renodlad matematikutbildning–

–på naturvetenskapliga fakulteten.
En kandidat i matematik.

Som är tre år,
och där kan man bygga upp sin utbildning...

Det är ett visst antal kurser
som är obligatoriska, sen kan man...

De flesta av de naturvetenskapliga
kandidatprogrammen bygger man ihop själv–

–men med ganska mycket
obligatoriska kurser.

Många naturvetenskapliga program
innehåller också matematik.

Kemin innehåller ganska lite matematik,
om man väljer att bli labbkemist–

–men blir man teoretisk kemist sitter man
framför en dator med "prog" hela dagarna.

Då sitter man med kvantmekanik
och statistisk termodynamik.

Jätteintressant. Det kanske inte låter så,
men det är coolt.

Och ska man bli fysiker
är det mycket matematik också.

Kvantmekanik och såna saker.

Det är mycket matematik,
även biologerna läser viss matematik.

Den är viktig för att kunna tolka data,
statistik och såna saker.

Hur man ska redovisa det och så.

Det är lite från program till program,
men det finns matematik på många.

Men den är inte så svår.
Är den svår på LTH?

Det kommer vi att gå in på sen–

–men skillnaden mellan naturvetenskapliga
fakulteten eller Natfak, som vi kan säga–

–är väl att oavsett vilket man väljer...

Om du skulle vilja gå kemiteknik–

–så slipper du inte undan vissa obligatoriska
mattekurser som man måste gå.

Det är en viss procentsats matte som man
måste gå när man läser till civilingenjör.

Samma sak med bioteknik,
men inte fullt lika mycket matte–

–som för teknisk fysik
eller teknisk matematik.

Om man jämför kandidat i matte
och teknisk matematik–

–så går man på Natfak tre år,
man får välja lite mer kurser själv.

Sen har man en kandidat,
och man kan väl läsa en master sen?

–Det kan man.
–Eller börja jobba eller så.

Men går man teknisk matematik
så är det fem år.

De tre första åren
är det mycket förutbestämda kurser.

Man får välja några själv
ur ett begränsat antal.

När du är klar efter fem år
har du en yrkesexamen.

Som en läkare blir läkare
och en lärare blir lärare–

–så blir man civilingenjör.

Så det beror på,
det är också mer tekniskt inriktat.

När du väljer specialisering
de två sista åren, som din "master"–

–då kan det vara: "Jag ska bli bra på matte
inom ett tekniskt område."

Det är väl det som är skillnaden.

Det kan också vara bra att prata
med studievägledningen eller skugga nån–

–om man har funderingar kring
vad man tycker är roligast.

"Är det att bli ingenjör eller gillar jag
mer renodlad matematik, kemi eller fysik?"

Det är en sån avvägning man får göra,
men båda är jätteroliga.

–Det tror jag definitivt.
–Det kan jag hålla med om.

Så det man själv tycker är roligast.

Om man påbörjar en utbildning
och känner att nåt annat låter roligare...

Våga försök bara, så löser det sig.

–Det går alltid att byta.
–Precis.

Känner man att det inte är som man tänkt sig
så kan man ta nåt annat.

En bra möjlighet som finns.

Jag känner en som pluggade på LTH
tidigare, och kom en bra bit–

–och bytte sen till logopedutbildningen.
Hon insåg att hon inte ville vara där.

Men det finns alltid nåt
och nu känner hon att hon har hittat rätt.

Så kan det gå till.

När jag skulle välja sista året i gymnasiet
så kände jag att det var allvar.

"Vad ska jag välja?"
För då är man fast med det.

Nu lyckades jag ju välja nåt
som jag tyckte var roligt–

–men kompisar har bytt till läkare,
arkitekt, ekonomi... Från ingenjör.

Nu trivs de jättebra,
men vissa har bytt till ingenjör.

Bara man vågar så blir det bra.
Vi har bra struktur här i Sverige.

Med CSN och allting, det är skönt.

–Då så, ska vi gå vidare?
–Ja.

Är det svårt att komma in
på civilingenjörsprogrammet på LTH?

–En fråga direkt till dig.
–Precis.

Det beror på vad man menar med svårt.

Generellt sett är det
ganska hög merit som krävs.

Gå in på antagning.se
och sök på den utbildning du tänker på.

Men det skiljer sig mellan olika år.

Tänk på att det går att läsa upp sina betyg,
göra högskoleprovet några terminer...

Nu har de satt en 18-årsgräns,
men testa så fort du kan.

Det är verkligen inte omöjligt
och väldigt få är har allra högsta.

Man kanske inte måste gå just de.

Det kan anses vara svårt att komma in,
men det är inte omöjligt.

Och det varierar från år till år.

De undrar också om man går i en klass
med samma schema som på gymnasiet.

Det är ju annorlunda
att gå från gymnasiet till universitetet–

–men just på LTH har vi...

Vi läser alltid två, tre kurser parallellt
och vi har föreläsningar som man lyssnar på.

När vi jobbar med uppgifter
så har vi inbokade pass–

–med föreläsaren eller nån annan kunnig,
som hjälper oss med uppgifterna.

Vi har också en del laborationer,
så det är mycket...

Övergripande för alla våra utbildningar är
att ganska mycket är schemalagt.

Det skiljer sig från andra utbildningar.

Då blir det automatiskt
lite mer "gymnasieschemakänsla".

Men det är självklart annorlunda.

Det är kanske lättare
att skippa en föreläsning.

Annars är man ju i skolan varje dag.
Så det är en skillnad.

Det är också klasserna... Man brukar inte
kalla dem klasser och de är större.

Många är runt hundra personer.

Men några är mindre och man labbar
i mindre grupp, så det blir lite gemenskap.

Och jag hittade kompisar på nollningen
som jag pluggar med än i dag–

–och man hittar kompisar på olika övningar.

Det blir en härlig gemenskap, men det
är inte samma sak som på gymnasiet.

Men jag har hittat fler likasinnade nu.

Man hittar sin grupp och kan umgås
med dem man tycker mest om.

Det är lite det som är poängen,
med nollningar och så.

Man ges chansen att hitta sig själv.

Och på vägen hittar man människor
som är fantastiska.

–Och man hjälps åt, vad det än gäller.
–Så sant.

Det är så härligt med universitetet,
man omger sig med likasinnade.

De jag läser kemi med
är där för att läsa kemi.

Till skillnad från gymnasiet
när vissa tyckte att nåt ämne var roligare.

Här är det bara kemister och jag
älskar ju kemi. Det kan inte bli bättre.

Definitivt. Man får den där härliga känslan.

Nästa fråga: "Är matten svår på LTH?"

–Mycket matte.
–Det är sant.

Man ska inte ljuga och säga att det
är superlätt, men jag tycker samtidigt...

Det är annorlunda
att börja plugga på högskolan.

I gymnasiet läser man ju många ämnen
samtidigt, det är mycket som pågår–

–och man kanske inte kan lägga
all tid på matten.

Men här läser man
max tre kurser samtidigt–

–och då kan man lägga mer tid
på enskilda kurser.

Man har hittat pluggkompisar,
har övningsledaren och föreläsaren–

–och vill du lära dig så kommer det att gå.

Den första mattekursen
är mycket repetition från gymnasiet–

–så att alla har samma bas.

Första året,
i alla fall i någon av delkurserna–

–så har man nåt som kallas SI,
samverkansinlärning.

Jag har varit SI-ledare, där en äldre student
träffat förstaårsstudenter–

–och planerar olika aktiviteter.
Det handlar om aktiv inlärning.

På en föreläsning är det passiv inlärning,
man sitter och tar emot information.

Men på SI-passen får man lösa uppgifter
tillsammans och diskutera begrepp.

Det brukar hjälpa mycket och de som går på
SI-passen brukar lyckas bättre på tentorna.

SI-passen gör också så att man inte
hoppar över, utan att man orkar fortsätta.

Det är väldigt bra.
Även om det känns jobbigt i början–

–inte bara för att man är "dålig på matte",
det är ett nytt sätt att plugga på–

–men alla brukar lösa det till slut.

De som inte haft matte som sitt starkaste
ämne i gymnasiet har ändå lyckats bra.

Men man måste ha nån typ av fallenhet
för matte för att läsa till ingenjör.

Men ingenting är omöjligt.

–Med viljan så går det.
–Verkligen.

–Jag håller med.
–Verkligen.

Det var väl det. Då har vi nästa fråga...

Nästa fråga... Nummer fyra. "Är det mycket
engelska på fysioterapeutprogrammet?"

Det är inte jättemycket engelska.

När man läser vid medicinska,
förutom biomedicinska programmet–

–är det på svenska. Det undervisas
på svenska och vi pratar svenska.

Biomedicinska är på engelska,
så det får man vara införstådd med.

Dock så förekommer det
att vi har litteratur som är på engelska.

Så litteratur och artiklar
kan vara på engelska–

–men det mesta av litteraturen
är på svenska.

Så svaret här...
Engelska på fysioterapeutprogrammet? Nja.

Vissa artiklar och böcker är på engelska,
men överlag är det svenska som gäller.

Förutom på biomedicinska programmet,
där allt är på engelska.

När jag började hade jag velat att någon sa–

–att litteraturen och artiklarna
kommer att vara på engelska ibland.

Det var jag inte förberedd på, så det är
ett tips om man är blivande student.

Det spelar stor roll. Jag har inte problem
med engelska på det sättet.

Jag har lätt för språk,
det är därför jag pluggar till logoped.

Men kolla upp informationen innan–

–så att man är säker på det.

Det är sant. De kastar engelska på en, det
kanske man inte tänkte på när man sökte.

Det skiljer sig åt
mellan de olika ingenjörsprogrammen–

–men för mig var det... När man ska läsa
vetenskapliga artiklar, och nu på masternivå–

–så är de flesta kurserna på engelska.

Så att även internationella studenter
eller utbytesstudenter kan läsa dem–

–och för att det är det språket
man brukar skriva artiklar på.

Vissa av böckerna vi hade
redan första året kunde vara...

"Den här litteraturen är bäst på engelska,
så det kör vi på."

När jag läste termin ett och två
hade vi psykologikurser–

–en grundläggande, en mer fördjupande,
och de böckerna var på engelska.

Jag blev inte panikslagen,
men lite överraskad över nivån.

Jag kom direkt från gymnasiet
och jag tyckte att jag kunde engelska.

När jag såg böckerna blev jag osäker,
men det löste sig.

Det gör det alltid, man vänjer sig
och bygger på sin studieteknik.

Ha det i åtanke, men det är ingen stor grej.

Nästa fråga: "Hur skiljer sig det nya
läkarprogrammet från det gamla?"

Det har varit mycket snack om det.

Det viktiga är att man läser sex år nu.

Man har gått från 330 högskolepoäng till 360,
och man får sin läkarexamen direkt efter.

Man ansöker om legitimationen och får
sin examen. Det är den största förändringen.

Efter avslutade studier kan man göra BT,
eller så gör man inte det.

Efteråt kommer specialiseringarna
och allt annat.

Jag rekommenderar att man kollar upp det.
Studievägledarna kan informera om detaljer.

–Och, ja...
–Vad är BT för nåt?

–Bastjänstgöring.
–Det som hette AT förut?

Som jag har förstått det
har man tagit bort AT–

–men man kan välja att göra BT.

–Så det är det.
–Okej.

Nästa fråga är jag expert på.

"Logopedprogrammet har mycket neurologi
termin fem och sex, men vad innebär det?"

Logopedprogrammet har en del av ämnena,
kurserna, kopplade till neurologi.

Man ser på vissa neurologiska besvär
ur ett logopediskt perspektiv.

Så det är inte neurologi i sig man läser,
utan till exempel...

Om en människa får en stroke
i vänster hjärnhalva så drabbas språket.

Vad gör vi som logopeder då?
Det handlar det om.

Det är termin fem,
och den kallas "neurotermin".

Man har neuropraktik, oftast på sjukhus
där man träffar patienter.

De kan ha haft en stroke för tre månader sen
och är på uppföljning–

–eller så fick de en stroke
för tre dagar sen.

Då kan de ha besvär med språket
eller andra besvär med logopedkoppling.

Termin sex, den termin jag läser nu,
är det mycket fokus på röst.

Hur fungerar en frisk röst?
Hur fungerar en sämre röst? Och varför?

Det handlar mycket om ljud.
Hur vi skapar rösten, man ska ha magstöd...

Hur fungerar lungorna? Hur hjälper de till?

Så logopedprogrammet
är uppdelat i olika terminer.

Terminerna har fokus på olika grejer.

Ju längre in i utbildningen man kommer
desto mer specifik blir man.

Termin fem är det mer "neurologisk" tematik,
så att säga.

"Går man igenom saker som bakterier
och infektioner på logopedprogrammet?"

Om man jämför med läkarprogrammet–

–så är det inte så mycket
om bakterier och infektioner.

Logopedprogrammet handlar
mycket om kommunikation.

Det handlar om sväljning, ätande
och vad man kan göra i de olika områdena.

Man pratar om bakterier och infektioner
angående laryngit, som är halsbesvär.

Så man pratar om det... "Det här laryngit,
så här påverkar det stämbanden."

Men det är inte mer än så.

Det man behöver för att förstå
sina områden bäst lär man sig.

Gällande bakterier och infektioner.

Resten får läkarna ta.

"Finns det stipendier för läkarprogrammet?"

Som jag förstår den frågan
så är det i huvudsak CSN man får.

Som stöd under den tiden man läser.

Det finns möjlighet att åka på utbyte
när man läser läkarprogrammet–

–och då kan man ansöka om stipendier.

Men det är också en helt annan fråga.

Jag rekommenderar
att man hör av sig till ansvariga.

Man kan söka på Lunds universitet
och gräva lite så hittar man information.

Nästa fråga kan alla hjälpas åt att svara på.

"Kan man kontakta lärare eller professorer
för frågor och stöd under utbildningen?"

–Vad säger Robin om det?
–Ja, det finns väldigt mycket av den varan.

Om man sitter på en föreläsning
och inte förstår nåt av det som sägs–

–så kan man gå fram och fråga.
Förnamn går bra, vi är ju i Sverige.

"Hej, jag förstår inte det här.
Kan du förklara vad du menade?"

I 9,9 fall av 10
så får man väldigt bra hjälp.

Det finns också övningstillfällen,
det har vi på Natfak också.

Man har övningar med en äldre student
eller en professor i samma ämne.

Och SI, där lär man äldre studenter
som man kan haffa i korridoren–

–om man fråga nåt.

Sen finns det också pedagogiskt stöd
från Lunds universitet centralt.

Om man till exempel vill ha hjälp...
De kan de här frågorna bra.

På Natfak finns det mycket, antar att det är
samma på LTH och Medfak.

Det är det verkligen.
Det här med att man läser gemensamt...

Det finns nåt som heter PBL och TBL
på den utbildningen jag läser.

Man börjar med PBL,
då får man artiklar att läsa.

Det hjälper inlärningsförmågan
och att man löser saker tillsammans.

Det vägleds av mentorer eller kursansvariga.
Man kommer fram till ett svar gemensamt–

–genom att man tillsammans förbereder
ett case eller annan frågeställning.

Teambaserat lärande har man
när man kommit längre in i utbildningen.

Nu träffas man inte live,
vilket underlättar mycket–

–men via Zoom eller annat, och det
hjälper en att besvara de frågor man har.

Det är väldigt viktigt
med den gemensamma inlärningen.

Störst hjälp har man av sina kursare.
De sitter i samma båt och förstår en.

Så det är en jättestor hjälp.

Sen har man så klart stöd och så.

Jag håller med er båda. På LTH
kan man ha bra kontakt med föreläsaren–

–även om det inte är på samma sätt,
de har inte koll på om man gjort sin läxa.

De märker kanske inte om du är borta en
föreläsning, de kanske inte har koll på namn.

Men man kan gå fram och fråga
i pauserna eller på övningarna.

På labbar brukar handledarna vara
doktorander, och de är öppna för frågor.

Om de som ska hjälpa dig ser
att du är taggad på att lära dig–

–så brukar de ta emot dig med öppna armar.

Vissa professorer kanske föredrar
att ha vissa tider då man kan ställa frågor.

–Frågestunder.
–Office hour, ja. Precis.

Det är hur nice som helst.

Våga fråga, bara.
Våga se dum ut, eller vad man ska säga.

Det är först när man inser vad man inte kan
som man kan lära sig.

Har man en fråga och ställer den till
nån annan får du svar inom fem minuter–

–men försöker du läsa på själv
kan det ta flera timmar.

Plugga med andra, våga fråga professorer
eller studenter så kommer det att gå bra.

–Man lär sig mycket tillsammans.
–Verkligen.

Det är viktigt att man inser att även om
man precis har börjat en utbildning–

–så har man äldre kursare.
De har varit där och vet hur det är.

Så de förstår, de kommer inte
att undra vad man pratar om.

De vet verkligen vad det är du går igenom
nu, så de kan vara en stor tillgång.

Jag håller definitivt med. Vi kör nästa.

"Hur kan examinationer se ut?
Hur långa är de?"

–Hur examineras ni, Andela?
–Vi examineras genom tentor.

Tenta är ett annat namn för prov,
men de är lite större.

De kan variera i omfång
och hur länge de pågår.

En tenta kan pågå i flera timmar.
Från två till fyra, fem, sex timmar.

Beroende på omfattningen av den kursen.

En kurs kan vara en månad,
en annan tre månader.

Så olika faktorer avgör
hur långa examinationerna är.

De kan också vara uppbyggda på olika sätt.

Ibland är det skrivtentor, att man
skriver för hand, eller på Ipad numera.

Jag har skrivit alla mina tentor på Ipad.

Oftast går man till en sal
och så kollar de så att man är rätt person.

Sen sätter man sig ner och kör.
Förhoppningsvis går det bra.

Och annars blir det bra ändå,
det är okej med omtenta.

Jag var jätterädd för det när jag började.
"Tänk om jag inte klarar det."

Det är en del av processen.

Vi skriver också tentor
som är "multiple choice"-tentor–

–med flera svarsalternativ. Då ska man
inte tänka att det är olika grejer.

Då kan svaren vara väldigt lika varandra,
det är lite det som är poängen med en tenta.

Så det kan variera. Antingen är det
en kombo, en stor skrivtenta–

–eller så är det "multiple choice"-tentor.
Så kan det se ut för mig.

Sen har man praktik,
och det är inte tenta i sig–

–men praktik är ett moment
som man ska klara av för att bli godkänd.

Men det är en helt annan typ av examination.

Man kan ha muntliga uppgifter, antingen
redovisningar eller att man gör intervjuer.

Det är den examinationsvariation som finns.
Robin?

Ja, vi har typ lite lika. Vi har tentor,
som kan vara allt från fyra till sex timmar.

Jag har en sextimmarstenta nästa vecka,
största hittills. Jättestressande.

Inte själva tentan, men ämnet är stressande.

Jag har även haft duggor,
det är typ mindre tentor. Har ni haft det?

–Ja, nån gång.
–Man kan ha muntor också.

Det har de mycket på matematikutbildningen.

Då får man presentera muntligt
hur man tänker och skriva på tavlan.

–Vad kul. Det har inte vi.
–Inte vi heller, tyvärr.

Men det känns som ett bra examinationssätt.

Jag hade gärna haft det,
själva tentasituationen är stressande.

Sen har vi labb också, på kemi.
Då ska man skriva labbrapporter.

Det vet jag inte
om man skriver på gymnasiet.

Man skriver en inledning, hur man gör
och ska diskutera sina resultat.

Det är också med i examinationen.
Lite som er praktik, vi har labbar i stället.

Vi gör inte så mycket praktik, tyvärr.

–Har ni också labbrapporter?
–Ja, precis.

Vi har inte heller nån praktik,
utan labbar eller datalabbar.

Då måste de bli godkända
och i nån kurs har vi fått betyg på dem.

Det är en form av examination,
och sen kan det vara grupparbete.

Själva presentationen eller en rapport på det
är en examinationsform.

Men jag har haft mest salstentor,
förutom när man har skrivit dem hemma.

–Så har det varit.
–"Hem-hemma", där man kommer från.

Det har varit lite spännande.
Men de har ändå löst det bra.

Man har haft nån skärm där med mobilen
och nån...

–Gud, vad stressande.
–Det har varit ganska stressigt.

Man har pluggat jättemycket,
men sen är det också...

"Kommer mobilen att dö?
Kommer internet att hacka?"

–Ja, internet...
–Väldigt stressande.

Men de kunde ändå lösa det bra,
och anpassade formatet.

I de kurser det gick
blev det mer "open book"-format.

De ändrade lite hur frågorna var uppbyggda.
Även med boken var det inte självklart.

–De kan vara svårare.
–Det känner jag med.

De blev lite svårare, det tyckte jag också.

Men det gick. Sen kändes det konstigt
att gå till en sal för att skriva.

Men okej...

När man ska skriva tentan
måste man ju studera.

Nästa fråga är hur man får struktur
på sina studier. En naturlig övergång.

Hur gör ni? Har ni nåt bra studieupplägg
som ni kan dela med er av?

–Jag har det inte.
–Jag kan börja.

Jag började plugga direkt efter gymnasiet.

Jag tänker att man måste tänka på sin
studieteknik när man börjar på universitet.

Eller i alla fall ha tänkt igenom hur man gör
för att ta sig an en uppgift, oavsett ämne.

Det är viktigt att hitta en balans.
Det finns studier, och du som person.

Det är viktigt att balansera det.

Är du inte frisk eller känner att du inte kan
så blir det lite svårare.

Jag är inte alltid på topp,
och det är en bergochdalbana.

Det är inte lätt att plugga,
men man tar sig igenom det–

–för att man vill och för att klara av det,
och det är ju roligt.

Vi läser utbildningar
som vi tycker är roliga, och då går det.

Det är viktigt att hitta nåt man brinner för.

Så strunta i kompisarna och föräldrarna,
det är du som ska göra det här.

Så länge det bara går, för att du tycker
att det roligt och det fyller upp din värld.

Hur man får till strukturen...
Köp en almanacka.

Det hjälper en att hålla koll på datum
och vilken dag det är.

Strukturera upp det, dela upp din tid.

Tänk till hur du vill göra
med uppgifterna du får.

Vi läser många olika kurser
och då blir det att man...

En kurs kan likna en annan,
men det behöver den inte göra.

När jag har praktik,
som löper parallellt med teoretiska kurser–

–så krävs det att jag delar upp min tid
i minsta detalj.

Den timman jag inte vill göra det,
eller skjuter på det–

–kan spela stor roll, för det kommer mer.

Det är svårt att komma ikapp
när man hamnat efter.

Fråga om råd och ta pauser, det är viktigt.

Speciellt i tentaperioder
och det krävs att mycket fokus.

–Det är mina bästa tips.
–Det lät jättebra.

Man måste vara mån om sig själv,
försöka hitta nåt som funkar.

Om man inte är på topp,
det här med omtentor och så–

–man tänkte att det var en superstor grej.

På gymnasiet var det omöjligt att tänka sig
att man inte skulle klara...

Jag hade tentor då med.
Men sen inser man att det inte handlar om–

–att man inte är smart nog, eller att
man inte kommer att klara utbildningen–

–utan man kanske hade mycket för sig
den terminen, var lite för engagerad–

–mycket i privatlivet,
eller så är man bara lite skoltrött.

Det betyder bara att du inte har lagt
den tiden som behövdes på just den kursen.

Även på LTH har vi omtentaperioder.

Några veckor i april–maj,
där vi avbryter annan utbildning–

–så att man får tid
att vila och plugga upp kurser.

Och sen i augusti
har vi också en omtentaperiod.

Det är inget farligt,
de flesta går igenom det.

Det kan vara bra att få egot sårat
och inse att det inte är nån stor grej.

Man kommer fortfarande att bli
en bra ingenjör, logoped eller kemist.

Men strukturen... Försök att inte
lata er för mycket i början av en kurs.

Var någorlunda i fas,
även om det inte alltid går.

Hitta en egen studieteknik. När jag började
hade jag inte den bästa studietekniken–

–men jag gjorde mig själv mer stressad
för att jag inte pluggade som de andra.

Då stressade jag upp mig,
fast det funkade för mig.

Var pluggar du bäst? Hemma eller i skolan?
Ensam eller med andra?

På morgonen eller på kvällen?
Nu kan man bestämma mer själv.

Det är helt okej att inte göra
på det konventionella sättet.

Testa på olika
och hitta det som är bäst för dig. Robin?

Jag håller med. Jag har barn också,
så jag har den detaljen att tänka på.

Så jag får försöka
lägga upp studentlivet efter det.

Det kan vara svårt, men det går.

Jag har kommit så här långt
och det har gått ganska bra.

Men det kan göra att man blir
mer fokuserad när man måste läsa.

"Nu ska jag göra det,
och nu får jag ta hand om mina barn."

Det går, även om man är som jag.

Lite äldre och har gjort lite andra saker
i livet. Det går att plugga med barn.

Även det går att kombinera.

Men då kan det bli så att man kanske
måste läsa till klockan tre på natten–

–och så vaknar barnen klockan sex, och så.

Men det är två roliga saker, så det funkar.

För mig har det varit att hitta nåt
som funkar för mig, och med livet i övrigt.

Det finns många olika typer av människor
på universitetet–

–med olika saker att jonglera.
Men man brukar få det att funka.

"Hur går praktikansökan till
och hur lång är praktiktiden?"

Då är det mest riktat till Andela, antar jag.

Ja, på medicinska,
eller på logopedprogrammet–

–så ansöker man inte direkt om praktik,
utan den får man tilldelad.

Man får helt enkelt en plats,
och den kan man tacka ja till–

–vilket är det de flesta gör. Men man kanske
inte vill, eller kan lösa praktiken själv.

Att lösa den själv
innebär verkligen att lösa den själv.

Då är du ansvarig för din praktikplats
och du får sköta allt det administrativa.

Hitta platsen, få den godkänd från den sidan,
och från handledare eller kursansvariga.

Jag känner en som har gjort det,
som har varit med från början.

Den personen har fått sköta det själv.

Det är inte så ofta man tackar nej till
sin praktikplats, för den hjälper en mest.

På praktiken lär man sig
hur man ska göra i det verkliga livet.

Man har så klart en handledare
som hjälper en och vägleder.

Jag tror att man på de flesta
medicinska utbildningar tilldelas en plats.

Ibland är det brist på platser och det är
inte nåt som vi studenter kan styra över.

Det löses av organ högre upp.

Och... "Hur lång är praktiktiden?"

Jag har just nu praktik två dagar i veckan,
och parallellt har jag teori.

Praktiken ska just nu vara minst tio dagar.

Ibland kan man få precis tio dagar,
ibland kan man få mer.

Det beror lite på omständigheterna.
Jag ska ha 13.

Praktiken är precis som att vara på jobbet,
så dagarna kan vara 08–17.

Det varierar lite, och på praktiken får man
chansen att testa det man ska göra.

Jag får ta emot patienter,
göra bedömningar, ge återkoppling...

Lyssna på hur de sväljer,
göra språktest och så.

Under mentorskap, så att säga.

Så det är väldigt roligt, praktiken är
en av de bästa delarna av utbildningen.

Det är därför man går den, tänker jag mig.

Det låter roligt
att applicera det man lär sig direkt.

Det är inte förrän då man känner av det.

Jag läser mycket teoretiskt,
så det praktiska är typ när man har labbar.

Jag är mer teoretiskt lagd,
men det låter väldigt roligt.

Jag startade min praktik termin tre,
så efter 1,5 år var vi ute på praktik.

Så det är ganska tidigt,
och nu är jag på termin sex.

Så, ja...

–Ska jag ta nästa?
–Absolut.

"Hur många timmar per dag
och dagar per vecka lägger man på studier?"

–Vad skulle ni säga?
–Jag läser nog varje dag, även på helgen.

Det funkar för mig,
jag tycker att det är roligt.

Det får man ju anpassa lite själv.
Jag är på universitetet sex timmar–

–har några timmar ledigt
på eftermiddagen och kvällen–

–och sen läser jag från 20 till 23–00.

Det gör jag fem, sju dagar i veckan.

Det funkar för mig.
Är man som jag, över 30–

–så kanske man behöver lägga lite mer tid
för att få saker att fastna.

Det är ju individuellt
och beror på vilken kurs man läser.

Är det en tung kurs får man lägga ner mycket
tid, är den lite lättare eller tråkigare–

–så får man lägga...
Det förkommer tråkiga kurser.

De är viktiga också, men då kanske
man lägger mindre tid. Inget favoritområde.

–Hur gör ni?
–Man brukar ju säga...

Heltidsstudier motsvarar 40 timmar i veckan,
och på vardagar blir det 08–17.

Jag är lite mer flexibel med hur
det faktiskt blir, jag sitter olika länge–

–men i den utbildning jag har valt så kommer
jag inte undan med mindre plugg än så–

–för att jag ska känna
att jag hinner plugga det jag behöver.

Jag vet att det finns andra som bara kör
på vardagarna och får det att funka bra–

–och sen tar de ledigt på helgerna.

Man hittar sin studieteknik
mer för varje år som går.

Man lär sig hur man pluggar mer effektivt,
så att man inte måste sitta lika länge.

Man säger att olika utbildningar tar
olika mycket tid, och det är individuellt–

–men jag behöver sitta
minst 40 timmar i veckan.

För mig är det en blandning
av det ni har sagt.

Kurserna varierar
och beroende på hur omfattande de är–

–så behöver man ju plugga
så mycket eller så lite.

Sen kan jag känna att jag kan behöva
lägga ner tid på helgerna också–

–för att jag vill det,
det får mig att känna mig tryggare.

Sen har jag kursare som inte behöver lägga
den tiden, för att de lär sig snabbare.

Det kan vara frustrerande att veta
att nåt tar fyra timmar för mig att läsa–

–när det tar 2,5 för en annan människa.
Det kan vara frustrerande–

–men det är viktigt att acceptera
den tid som man själv behöver.

Så det varierar.

När man har praktik kan man bli lite trött.

Det är jättemycket nya intryck
och man träffar patienter.

Man kan känna att det blir lite tungt,
så det gäller att försöka göra sitt bästa.

Det är svårt att säga exakt hur mycket
jag pluggar varje dag i fyra år.

Det får man ta som det kommer.

Och det är skönt
att kunna lägga upp tiden själv mer.

Jag håller med dig, man kan jämföra mer
med andra när man läser samma utbildning–

–men man är bra på olika saker
och har olika förutsättningar.

Bara man hittar nåt som funkar för en själv
så gör det inget om man är lite långsam.

Då kan man bli pluggkompisar
och utnyttja den andras kunskaper.

Sen när man själv förstår lite mer
kan man hjälpa den.

Man lär sig så mycket av
att plugga med andra.

I gymnasiet pluggade jag bara ensam,
men nu när jag sitter på Studiecentrum–

–och pluggar med mina kompisar,
då kan vi plocka upp varann när nån dippar.

Då hjälper vi varann upp och förklarar.

Det är så himla skönt,
så då går jag hem glad.

Det är också viktigt att nämna att det
på universitetet är jättemycket eget ansvar.

Det är en "big deal"
som man ska vara beredd på.

Ingen kommer och jagar en
och säger när en uppgift ska vara klar–

–utan man får skriva upp
det datum de har sagt.

Så att man förstår det.

Det är en stor förändring,
som man får "right in your face".

Det är ingen som kommer
att vara på en om det.

Då är det skönt att ha kompisar
och få se hur andra gör.

Så lär man sig det.
Men tänk på att det är eget ansvar.

Studierna är eget ansvar.

En bra utgångspunkt är
att behandla det som ett jobb.

För då lägger man
den tiden under vardagarna.

Jag pluggar kanske på helgerna ändå, men...

–Man får vara den som påminner sig själv.
–Verkligen.

Nästa fråga: "Hur kommer man in på
läkarprogrammet om inte betygen räcker?"

–Kan man komma in?
–Ja, det kan man.

Det är bara att bestämma sig.
Man kan komma in via högskoleprov.

Det är en av urvalsgrupperna,
så den frågan gick snabbt att svara på.

–Behöver man ha 2,0?
–Det vet jag inte, det får man kolla upp.

Kolla statistiken.
Men det går, bara man inte ger upp.

Definitivt. Läs upp betygen, plugga HP...
Ingenting är omöjligt.

Och sen nästa fråga, sista frågan...
Riktad till mig, tror jag.

"Är det sant att det räcker
att få godkänt på civilingenjörskurser"–

–"och ändå rätt lätt kunna få jobb?"
Spännande fråga.

Om man har sin civilingenjörsexamen...
På LTH har vi betygsystem 3, 4, 5.

Fem är bäst, tre är godkänt.
Och U om man inte klarar sig.

Personen undrar: "Om jag bara får treor,
är jag ändå attraktiv på arbetsmarknaden?"

En svår fråga att ge ett konkret svar på,
men om jag ska ge lite input...

Med en civilingenjörsexamen är du attraktiv
på arbetsmarknaden för olika företag.

Då är du en problemlösare, du kan ta in
och hantera information på kort tid–

–och då kanske de tittar mer
på dina intressen, din praktik...

Praktiken brukar vara "internship",
så du kan ha varit på nåt företag en sommar.

Om du haft sommarjobb, dina intressen,
om du engagerat dig i nåt annat...

De ser vilken typ av person man är,
och på intervjun vill de lära känna dig.

De går kanske inte så mycket på betygen.
Att bara få godkänt är en stor bedrift.

Det är en bra grej. Sen finns det vissa
konsultföretag med hög konkurrens–

–och då kanske de tar betygen i beaktning
och kollar lite på dem.

Men det är inte det viktigaste.

Vill man så kan man
plussa sina tentor på LTH.

Inte på alla fakulteter, men har du fått
en trea så kan du höja dig på en omtenta.

Det kan man göra.

Då var det alla frågor.
Jag tycker att vi har fått bra svar.

Nu ska vi diskutera livet efter studierna.

Vad kan man göra
när man har gått på våra olika fakulteter?

–Vill Robin köra?
–Absolut.

Har man läst på
naturvetenskapliga fakulteten...

Om man har läst en kandidat
så kan man välja att läsa en master.

Då läser man totalt fem år,
precis som på LTH.

Efter det kan man jobba i industrin,
kommunalt eller statligt–

–eller så gör man som jag,
som hoppas få en forskarutbildning.

Man lär sig hur man ska bli forskare.
Man får en PhD, en doktorshatt.

Det är underbart,
man får nörda ner sig i nåt i minst fyra år.

Som kemist kan man gå ut
och jobba på till exempel Astra Zeneca–

–som metodutvecklare, hur man
syntetiserar nya läkemedel och sånt.

Eller allt möjligt, kemi är ju väldigt brett.

Men det finns det alla möjligheter till.

Det är en bred arbetsmarknad för dem
som går på Natfak, precis som för er.

Vad kan man bli som civilingenjör?

Som civilingenjör, eller annan ingenjör...

Har man läst till lärare eller läkare
så blir man det, och visst blir man ingenjör–

–men det man ska jobba med
kan skilja sig mycket åt.

Har jag läst kemiteknik kanske jag
jobbar med processteknik med gaser–

–eller tillverkar material,
eller vad det kan vara–

–men som utbildad civilingenjör
är man "en problemlösare på papper"–

–och då kan man ha
ett mer generellt ingenjörsjobb.

Man kan gå in som projektledare
i ett företag.

Med en bra problemlösningsförmåga
kan man gå in och ha en sån roll.

Eller så blir man konsult och blir anställd
av företag som har nåt problem...

"Vi vill göra om
det här materialet till det här."

"Vår struktur i företaget ser ut så här,
hur ändrar vi den?"

Även om det inte är det man har pluggat
så kan man jobba med det.

Efter studier på LTH
kan man också doktorera.

Det funderar jag på. Att bli forskare och
grotta ner sig i det man tycker är roligast.

Så det finns många alternativ,
vilket är skönt.

Man kan jobba med nåt i några år
och sen byta.

Det är det positiva med
att plugga till ingenjör.

–Hur är det med medicinska?
–Pluggar man till läkare så blir man det.

Sen kan läkarna specialisera sig
och utbilda sig vidare.

Pluggar man till arbetsterapeut
så blir man just det, likadant för logopeder.

Man kan bygga upp en forskarkarriär
i de flesta medicinska utbildningarna.

Det är verkligen
hur roligt som helst att forska.

Det är typ det bästa.

Det är också roligt att bara jobba
som logoped och inte forska.

Den möjligheten är bra att kunna välja.

På biomedicinska programmet
kan man studera vidare till master.

Olika sjuksköterskeutbildningar
har olika påbyggnader.

Man kan läsa till sjuksköterska
och sen till barnmorska eller nånting annat.

Så det finns möjlighet till vidare studier
och ytterligare finlir.

Och steget efter en master är
att man doktorerar, i fyra år eller mer.

Man får en introduktion till att bli
forskare, och håller på med lite utbildning.

Att man hjälper yngre studenter
och handleder labbar och så.

Det är att doktorera.

Exempel på det är att en logoped,
som har gått de kurser som behövs–

–för att kunna få de titlarna,
den kan undervisa.

Många av mina lärare är professorer
och kan sin grej.

Så det är ett exempel på
vad man kan jobba med.

–Sen kan man ju göra annat.
–Ja, precis.

Då så, jag tycker att vi
har fått till bra diskussioner.

Hoppas att det har hjälpt er som tittar.

Kolla in www.lu.se/studera.

Där kan man kontakta den allmänna
studievägledningen för ett samtal om–

–vad man vill bli, ens styrkor,
vad man tycker är roligt... Få lite guidning.

När man är intresserad av en utbildning
kan man kontakta den studievägledningen–

–kanske skugga en student,
så att man får ett smakprov.

Det har varit lite svårt under pandemin.

Men det är verkligen en tillgång,
att bara få hänga med nån.

Att bara få till ett Zoomsamtal,
nu när man vet hur enkelt det är.

Att få ställa frågor till nån som går
den utbildningen, eller olika utbildningar.

Men då så,
tack för att ni har kollat och lyssnat.

Lycka till med det val ni kommer att göra.
Hoppas att ni väljer Lund, så klart.