Att gränstrafiken fungerar så smidigt kan därför komma som en överraskning. Förklaringen ligger i en kombination av kulturella förutsättningar och juridiska överenskommelser mellan de två länderna. Det finns alltså anledning att ställa sig frågan: Skulle de norsk-svenska gränsförhållandena kunna användas som modell för andra europeiska länder, t ex Irland efter Brexit?
Norge och Sverige har stora kulturella likheter, däribland en förmåga att förstå varandras språk. Dessutom utgjorde de två länderna en union mellan 1814 och 1905. Efter unionsupplösningen har länderna fortsatt att samarbeta och har viss gemensam lagstiftning. Under 50-talet ingick de en passunion tillsammans med de andra nordiska länderna Danmark, Finland och Island som gjorde det möjligt att resa utan passkontroller mellan länderna.
Sålunda har Norge och Sverige ett nära förhållande som kännetecknas av stor tillit. Ett tecken på detta är att många av gränsövergångarna i glesbefolkade områden längs den 1 630 km långa gränsen är obevakade.
Sålunda har Norge och Sverige ett nära förhållande som kännetecknas av stor tillit
Traditionen av nära samarbete utgör grunden för arbetet i Nordiska ministerrådet där Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland samarbetar kring en rad politiska frågor. Ett av inslagen är att förenkla rörligheten över gränserna. Alla nordiska medborgare kan fritt bo, studera och arbeta i alla länderna – det enda som krävs är att man registrerar sig vid ankomsten. Då får man ett socialförsäkringsnummer som ger tillgång till många av de socialtjänster som erbjuds av de fem välordnade välfärdsstaterna.
Att några av länderna, liksom Sverige, blivit medlemmar i EU har i viss utsträckning begränsat det formella nordiska samarbetet. Likafullt är det en samarbetsform som hjälper till att identifiera och lösa problem. Ett viktigt inslag är att det inte bara är på regerings- och ministernivå som samarbetet äger rum, utan även i form av arbetsgrupper och expertpaneler. På så sätt kan norska och svenska statstjänstemän på ett enkelt sätt ta kontakt med varandra och lösa problem, vilket leder till ett ömsesidigt förtroende.
EU-sambandet
Även om samarbetet inom Norden är viktigt så var den avgörande faktorn för den framgångsrika norsk-svenska gränstrafiken ändå EES-avtalet. Genom avtalet är Norge (liksom Island och Liechtenstein) anslutet till EU:s gemensamma marknad.
Norge kan tullfritt idka handel med de flesta varor med sina EU-grannar. Det finns dock vissa undantag, t ex jordbruksprodukter och livsmedel.
Norge har även infört EU:s regelverk om samordning av socialförsäkringssystemen så att de som reser mellan Norge och EU har rätt till bidrag vid arbetslöshet eller sjukdom. Trots att det inte är ett EU-land har Norge dessutom gått med i Schengen-samarbetet om att avskaffa gränskontroller. Det innebär att den fria rörligheten mellan Norge och Sverige som existerat sedan 50-talet har behållits och stärkts av EU-samarbetet.
Givetvis finns det enstaka problem med den fria rörligheten över gränsen mellan länderna. Till exempel kan de som flyttar mellan Norge och Sverige vara osäkra på vilket land som gäller för beskattning och socialförsäkring.
Människor och företag som flyttar över gränsen kan också ibland se vissa nackdelar. Det kan röra sig om sena beslut om arbetslöshetsersättning för de som tidigare pendlat. Det nordiska samarbetet på olika nivåer gör dock att det finns ett forum för att diskutera och lösa problem som har med handläggning och nationell lagstiftning att göra.
Framgångsrik rörlighet över gränsen
För att hjälpa medborgare och företag har norska och svenska myndigheter inrättat Grensetjänsten Norge-Sverige som ger information och råd om vad man ska tänka på när man arbetar eller gör affärer i det andra landet. På det sättet kan många problem lösas genom ett informellt och pragmatiskt samarbete på låg nivå mellan svenska och norska myndigheter.
Den framgångsrika rörligheten över den norsk-svenska gränsen kan sålunda förklaras som resultatet av en kombination av kulturella fenomen, vari ingår ett ömsesidigt förtroende, och juridiska överenskommelser. Vidare kan man inte bortse från betydelsen av EES-avtalet. Utan ett övergripande regelverk av det slaget skulle rörligheten över gränsen säkert vara mycket svårare. Sedan spelar även det nordiska samarbetet en viktig roll genom att erbjuda mekanismer för att diskutera och lösa problem på ett pragmatiskt sätt.
Skillnaderna i historisk bakgrund gör förstås att de norsk-svenska förhållandena inte direkt kan överföras till Irland eller någon annan plats i Europa. De visar dock att ett utbyggt juridiskt regelverk, mekanismer för problemlösning på olika nivåer och en ömsesidig tillit är centrala inslag i välfungerande rörlighet över gränser. De borde kunna tillämpas i andra delar av Europa längs EU:s gräns.