Pinar Dinc är statsvetare och Turkietexpert. Hon kom till Lund 2017 som postdoc vid Centrum för Mellanösternstudier via ett stipendium från Svenska institutet. Hon valde att lämna ett liv med familj, vänner och en stor lägenhet i Istanbul för ett liv som ensamstående mamma i Lund – utan den hjälp i hushållet med städning, matlagning och den då fyraåriga dottern Bade som hon var van vid. Allt för att kunna forska, men också för att ge sin dotter en bra uppväxt.
Ensamstående förälder i ett nytt land
Idag bor hon i en tvåa vid Järnåkra och sover i vardagsrummet. Hon har hela ansvaret för att vardagen ska fungera – som vilken svensk ensamstående förälder som helst.
– Mina vänner och min familj i Turkiet trodde nog inte att jag skulle klara av allting eftersom jag var helt ensam, utan ekonomiskt stöd och någon som kunde hjälpa mig praktiskt i vardagen. Men jag visste att det skulle gå, säger Pinar Dinc och tillägger att de nu är imponerade över den livsresa hon har gjort. Besök i Lund av mamma och en kusin har också betytt mycket.
Att hon flyttade berodde mycket på att hon valde att skilja sig och efter skilsmässan inte hade råd att betala för en bra skola för dottern. Och skolvalet är ofta avgörande för framtiden för barn i Turkiet. Privata skolor ger bättre chanser, men kräver också höga inkomster. Nu går 7-åriga Bade på Internationella skolan i Lund och Pinar Dinc ser det som en fantastisk förmån att utbildningen är avgiftsfri, något som definitivt uppväger att hon själv inte har ett eget rum hemma.
– Jag kämpade för att kunna befria mig själv och samtidigt kunna ge min dotter en bra uppväxt. Det krävdes att jag flyttade till ett nytt land och startade om mitt liv.
Kan inte forska om vad som helst i Turkiet
När Pinar Dinc började forska 2010 var hennes ämne det kollektiva minnet och kampen runt identiteten i regionen Dersim, med det officiella namnet Tunceli, i östra Turkiet. Där tillhör en stor del av befolkningen olika minioriteter, bland andra kurder och alevi. I Dersim har även den hemliga militära rörelsen PKK baser, som är terroriststämplade i många länder, och det har förekommit stridigheter mellan PKK och turkiska militären i decennier.
– Men när jag började såg det ljusare ut, det var vapenvila och det pågick en fredsprocess runt kurdfrågan, säger Pinar Dinc och tillägger att hon inte hade någon anledning att tro att hennes forskning skulle kunna ge henne problem i Turkiet.
Men när hennes avhandling var klar 2016 var situationen en helt annan. Fredsförhandlingarna kom till ett abrupt slut sommaren 2015 och istället bröt krig ut inne i städerna i sydöstra Turkiet. Det blev ett ödesår för den akademiska friheten i Turkiet. Över 2000 akademiker, från seniora forskare till doktorander i olika discipliner, skrev under den så kallade Fredspetitionen. Den krävde att våldsamheterna mot kurder i sydöstra Turkiet skulle upphöra, fredsförhandlingar återupptas och att oberoende internationella inspektörer skulle bjudas in till området. President Erdogan reagerade kraftfullt och anklagade alla som skrivit under för att vara terrorister. Över 400 akademiker sparkades ut omedelbart från sina universitetet utan någon laglig process. Samtidigt blev många av med sina pass på obestämd tid. En del av akademikerna tog sig ut ur Turkiet för att söka asyl utomlands, men för dem som blivit fråntagna sina pass fanns det inget lagligt sätt att lämna landet.
Pojkvännen åtalades
Pinar Dinc nåddes inte av erbjudandet att stödja Fredspetitionen eftersom hon var off-line av personliga skäl när det hände. Men hon säger att hon gärna hade velat skriva under. En som skrev under var Ömer Turan, som gästforskar på Centrum för Mellanösternstudier och numera är Pinar Dincs pojkvän. Liksom de andra blev han terroriststämplad, åtalad och fick försvara sig i rätten.
– Vi arbetade på hans försvarstal tillsammans. Under de alla rättegångarna var det många akademiker som kom för att stötta varandra – och det var ofta fantastiska anföranden, säger hon.
Enligt en sammanställning från det internationella nätverket Scholars at Risk ledde rättegångarna till att över 7500 akademiker avskedades, hundratals sattes i fängelse och tiotusentals studenter stängdes av från sina utbildningar.
– Men Ömer hade tur, han blev frikänd, och förlorade varken jobb eller pass. Alla drabbades olika och det gick inte att förutse domarna. Ömer var anställd av ett icke-statligt universitet, som valde att behandla honom väl, säger hon.
Men på andra universitet mobbades de som skrivit under petitionen i väntan på rättegång. Pinar Dinc berättar om utfrysningar och regelrätta påhopp. Någon fick dörren till arbetsrummet nedsprejad med glåpord. När ett försök till militärkupp genomfördes i Turkiet senare under 2016 gav det president Erdogan chansen att även jaga och försöka tysta andra kritiska röster.
Turkiska forskare känner trycket
I princip all opposition drabbades och tystades. Och svallvågorna på universiteten drabbade alla anställda och därför går inte Pinar Dincs eget forskarliv att koppla loss från det som har hänt i Turkiet de senaste åren. Att hon valde att dra upp sina rötter och lämna Istanbul handlade, förutom om en bättre start i livet för dottern, om att få fortsätta forska där akademisk frihet råder.
Efter tre år i Sverige hängde allt på om hon skulle få ett nytt anslag eller inte. När beskedet om att hon fick ett treårigt Formasanslag kom smällde champagnekorkarna.
– Jag var nära bristningsgränsen av nervositet innan dess. Det betyder allt – jag har en möjlig framtid som forskare – men framförallt kan jag och min dotter bli svenska medborgare.
Hon menar att varken studenter, lärare eller forskare går fria från konsekvenserna av president Erdogans styre och inskränkningarna i den akademiska friheten i Turkiet.
– Vi känner alla trycket. Det handlar mycket om osäkerheten – det är omöjligt att säga vilka forskningsresultat eller föreläsningar som kommer leda till bestraffningar, säger Pinar Dinc, och tillägger att hon inte tror att hon skulle kunna genomföra den forskning hon gjort vid LU de senaste två och ett halvt åren vid ett turkiskt universitet.
Hon kom hit på ett stipendium från Svenska institutet och forskade på konfliktregionen Rojava, något som abslout inte skulle fungera i Turkiet. Sedan fick hon ett Marie Curie-stipendium för att arbeta med projektet FIRE, som handlade om att undersöka sambandet mellan väpnade konflikter och skogsbränder i Turkiet, Israel och Syrien och hur det förändrar miljön i Mellanöstern. Och i rubriken i hennes avhandling finns ordet Dersim, ett namn som är kontroversiellt för turkiska staten. Inget av detta hade fungerat utan problem i hemlandet.
– Jag vet inte om säkerhetstjänsten har koll på mig eller inte. Men jag blir stressad varje gång jag går igenom turkiska tullen, för man vet aldrig, säger Pinar Dinc och tillägger att hon brukar posta inlägg på sociala medier för att uppmärksamma vad den auktoritära regimen gör i Turkiet.
Lyckad omstart
Efter tre år i Lund har hon och dottern landat väl och skaffat sig nya sammanhang. De trivs och Pinar Dinc känner att hon har lyckats med sin stora omstart. Hon trivs i det lilla Lund, med tysta söndagsmorgnar och promenadavstånd överallt.
– Jag är stolt över att jag tagit mig hit och drivit allt ensam – från att söka anslag, till att ordna boende och en bra skola och skaffa mig vänner, berättar hon.
Ibland mår hon dåligt för att många av hennes turkiska kollegor inte får åtnjuta samma frihet som hon gör här. Många familjer har lidit svårt de fyra senaste åren.
– Jag försöker göra det lilla jag kan, säger Pinar Dinc, som engagerar sig Academics at Risk för att uttrycka sin solidaritet med de som skrev under Fredspetitionen.
Tillsammans med kollegor planerar hon även för en seminarieserie på LU som ska stärka banden mellan turkiska forskare och svensk akademi. Pinar Dinc är inte för någon total bojkott av turkiska universitet, eftersom inte alla tog del i att förstöra liven för de akademiker som skrev under Fredspetitionen. Däremot anser hon att de universitet som på olika sätt straffade sina medarbetare ska bojkottas.
Nu finns det dock en ljusning även i Turkiet – en överraskande dom har gjort klart att det var akademikernas medborgerliga rätt att skriva under petitionen, men ingen vet om det kommer ge dem jobben tillbaka.
Nytt anslag ger fler år i Sverige
Och efter att Formas-anslaget landade börjar Pinar Dinc kunna se sin och dotterns framtid i Sverige och förhoppningsvis i Lund.
– Jag kommer inte att kunna ge min dotter någon förmögenhet i arv – men ett svenskt medborgarskap och många, många böcker, och det är inte så illa, säger Pinar Dinc.
