LUM möter mormor Britt Pedersen, dottern Åsa Haremst och dotterdottern Tilde Haremst – tre generationer kvinnliga arkitekter. Vi träffas förstås på A-huset på LTH där de verkat som forskare, lärare och studenter och där den yngsta, Tilde, fortfarande studerar.
– Jag kom hit 1964 och blev assistent vid Institutionen för byggnadsfunktionslära när arkitektutbildningen i Lund startade, berättar mormor Britt Pedersen, 84 år.
Hon har under sin karriär undervisat och forskat på Arkitektskolan, LTH, men också hunnit arbeta på Lunds stadsarkitektkontor.
Hennes far var arkitekten Gustav Winberg, som på sin tid ritade mycket åt industrin. Britt gick i hans fotspår och tog sin arkitektexamen 1954 vid KTH. När hon kom till Lund tio år senare fanns det ett starkt intresse för det helt nya ämnet byggnadsfunktionslära som dessutom leddes av Lunds första kvinnliga professor, Carin Boalt.
– Man ville komma igång med miljonprogrammet och behövde stöd för att bygga bra bostäder. Vi arbetade med de praktiska frågorna: hur skulle ett kök eller ett kontor se ut för att fungera bra? Vi ville också etablera en grundsyn, att människan alltid måste stå i centrum för att god arkitektur ska kunna skapas, säger Britt Pedersen, och konstaterar att fullskalelaboratoriet finns kvar men inte själva institutionen.
Britts dotter Åsa Haremst, 54 år, började läsa arkitektur i Lund i slutet av 70-talet. Hon visste tidigt att hon ville arbeta hos just White Arkitekter och så blev det också. Företaget ägs av medarbetarna och har en yrkesetik som hon uppskattar.
– Vi arbetar ofta i team som också innehåller andra kompetenser. Själv arbetar jag med helheten där färgsättning och inredning är en stor del, berättar Åsa som nyligen ansvarade för den nya inredningen i E-huset på LTH. Andra intressanta projekt hon varit engagerad i är Umeås nya kulturhus och ett stort kontorskomplex i Budapest.
Tredje generationen Tilde Haremst, 22 år, började på Arkitektskolan direkt efter studenten och är nu inne på fjärde året. Hon har alltid varit duktig på bild och form, men inte alltid vetat att hon ville bli arkitekt.
– Men så insåg jag att det inte var lönt att spjärna emot ödet. Och arkitektyrket känns helt rätt för mig, säger hon.
Fördelen med många arkitekter i familjen är att det finns gott om mentorer, fortsätter Tilde. Och hennes mor håller med – de kan stötta varandra och förstår varandras problem och eventuella stress.
Att plugga till arkitekt har också blivit ganska stressigt, berättar Tilde.
– Vi jobbar hårt för att få ihop bra portföljer. Under våra olika projekt arbetar vi nästan dygnet runt, och ibland förväntar sig också lärarna det av oss.
Det är att gå lite får långt, tycker både hon själv, hennes mor och mormor. Arkitekter är annars rätt bra på att pressa sig på egen hand – de har höga krav på sig själva och nattjobb är inget ovanligt.
– Arbetet är tufft men man får mycket tillbaka, som t.ex. när man arbetar tillsammans med brukarna, de som ska bo eller arbeta i byggnaderna, säger Åsa. Det är det hon gillar mest i jobbet och just nu arbetar hon på det sättet med Kristallen, Lunds nya kommunhus.
Arkitektyrket har blivit mer jämställt med åren. När Britt började sina studier på 1950-talet antogs bara fyra kvinnor i en årskurs med 60 elever, medan det i dag utexamineras ungefär lika många kvinnor som män. Stjärnarkitekterna är dock fortfarande mest män, konstaterar de.
Britt Pedersen började sin karriär i USA på 50-talet och jobbade på internationellt präglade arkitektkontor i både Massachusetts och Los Angeles innan hon lockades till Lund. Dotterdottern Tilde drömmer också om att arbeta utomlands, men inte längre bort än Köpenhamn.
– Arkitekter är mer respekterade där och arkitektur ses som en konstform, menar hon, och mamma och mormor håller med. Sverige har en mer teknisk ingenjörskultur och här finns inte traditionen att arkitekten är byggledare och håller i projektet hela vägen till fullbordan.
– Om arkitekten fick styra skulle husen bli vackrare – och kanske skulle projekten inte fördyras lika mycket som idag, säger Åsa.
Det är en konjunkturkänslig bransch, men det utbildas inte för många arkitekter idag tycker de tre kvinnorna.
– I utbildningen är det just nu mycket fokus på just förtätning av stadskärnor. Miljötänkandet är starkt och snart får det bara byggas nollenergihus, säger Tilde.
När allt fler flyttar in till städerna ökar kraven – då behövs arkitekterna. Kanske blir det fler generationer i familjen som fortsätter det här spännande arbetet.
Mats Nygren
