Affektanfall, också kallade affektkramper, är episoder där ett barn tillfälligt slutar andas under en känslomässig reaktion, som ilska, rädsla eller smärta. Dessa episoder av affektanfall är vanliga hos små barn och är ofarliga. En del barn får enstaka anfall, men det är mer vanligt med återkommande anfall. Runt 25 procent av alla barn mellan 0 till 5 år drabbas av enkla anfall, där de inte tappar medvetandet, och cirka 5 procent får svåra anfall där de kort tappar medvetandet. Ju äldre barnet blir desto mindre vanliga blir anfallen och oftast har barnet växt ifrån tillståndet till dess att det börjar skolan.

– Förloppet för affektanfall är väldigt tydligt. Anfallet utlöses alltid av en känsla. Även om barnet kan ha ramlat och slagit sig, är det ändå rädsla eller smärta som utlöser anfallet. Ansiktsfärgen skiftar och blir blek eller blå. Hela anfallet är kort och varar från några sekunder till en minut. Symtomen fanns beskrivna i patientjournalerna för över 90 procent av barnen med affektanfall i vår studie, säger Kees-Jan Pronk, forskare vid Lunds universitet och barnläkare på Skånes universitetssjukhus som även lett forskningsstudien.

Affektanfall är ett välbekant begrepp inom sjukvården, men det finns inga diagnoskriterier eller riktlinjer för hur man ska utreda dessa barn när de söker sjukvård. Det gör att det finns en stor osäkerhet i hur man ska omhänderta patienten i det akuta skedet, men även hur uppföljningen bör se ut. Anfallen kan också vara skrämmande att bevittna för familjemedlemmar och ofta ge upphov till akuta, men onödiga, sjukvårdsbesök även efter det att barnet blivit diagnostiserat.

Sanna Hellström Schmidt är ST-läkare inom barn- och ungdomsmedicin vid Skånes universitetssjukhus, doktorand vid Lunds universitet och förstaförfattare till studien;

– Därför behövs det tydliga diagnoskriterier så att utredningar och behandlingar standardiseras. I dagsläget behandlar många läkare anfallen som ett mellanting mellan förstagångskramp och svimning, vilket inte är korrekt.

I forskningsstudien vid Lunds universitet, undersöktes drygt 500 barn som fått diagnosen affektanfall i Skåne under 2004–2018. Nästan hälften av barnen genomgick en EKG-undersökning där man mäter elektrisk aktivitet i hjärtat och en tredjedel blev undersökta med EEG, som mäter hjärnans elektriska aktivitet. Inga av barnen i studien uppvisade några avvikande testresultat som förklarade anfallen.

– Dessa omotiverade diagnostiska undersökningar är påfrestande både för barnen och deras föräldrar och kan skapa oro i onödan. Dessutom tar det resurser från sjukvården. Samtidigt är det självklart att ta EKG vid symtom på, eller misstanke om ärftliga rubbningar på hjärtrytmen, säger Sanna Hellström Schmidt.

Det kan tyckas lite kontroversiellt att föreslå färre antal undersökningar men om man har en korrekt anamnes dvs sjukdomshistoria och bakgrundsuppgifter om vad som hänt barnet, kan läkaren lätt ställa diagnosen affektanfall utan dessa undersökningar, menar Sanna Hellström Schmidt.

I en tidigare studie har forskarna visat att barn med affektanfall oftare har lågt blodvärde eller järnbrist än normalbefolkningen. Om barnet behandlas med tillskott av järn, kan anfallen mildras eller helt upphöra. Men det finns en osäkerhet kring behandling med järn och i realiteten är det få barn som får järnbehandling. De nya riktlinjerna ska göra det tydligare när barn behöver göra ett EKG och när de bör ta ett blodprov för att undersöka blodvärdet och järnstatus.

Nästa steg för forskarna är en sexårig studie som startar 2024. Den innebär att barn i Skåne som söker sjukvård med typiska affektanfall, ska utredas och handläggas enligt forskarnas nya riktlinjer. På så sätt hoppas de kunna förbättra och validera riktlinjerna och i slutändan öka användbarheten av dessa.

– Vi förväntar oss att antalet EKG-och EEG-undersökningar kommer att minska avsevärt med våra riktlinjer. Samtidigt hoppas vi att antalet blodprover för att kontrollera om det finns en järnbrist eller anemi ökar, vilket är önskvärt med tanke på sambandet mellan avvikande blodvärde och affektanfall, avslutar Kees-Jan Pronk.