Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

– Fler borde dela på anslagen

Klockan tickar snabbt efter disputationen. Som yngre forskare vet du inte om du har en forskarkarriär på lång sikt. Men du måste satsa allt, ofta i kombination med småbarnsliv. Tiden för att lägga upp en plan B finns inte. I den ekvationen efterlyser Pontus Nordenfelt från Future Faculty mer ärlighet och tydligare karriärvägar.

För få och för stora anslag delas ut till yngre forskare. Risken är att de inte hinner utnyttjas maximalt och att man missar goda idéer bland forskarna i skiktet under, menar Pontus Nordenfelt som är aktiv i Future Faculty.

Det finns extremt få tjänster för yngre forskare att söka inom Medicinska fakulteten, endast ett fåtal har annonserats ut de senaste åren. Förra året sökte 93 till de tre tjänster som tillsattes och i år har inga allmänna tjänster annonserats ut. De som tvingas byta karriär har sällan förberett sig för ett alternativt arbetsliv i t.ex. läkemedelsindustrin, där specifika färdigheter ofta värderas mer än antal vetenskapliga publikationer. Men att hålla en plan B vid liv splittrar fokus.

– Jag kände rent personligt att den minuten som jag börjar planera för ett liv utanför akademin, så är jag körd. Man måste satsa stenhårt och det är inte säkert att det räcker ändå.

Future Faculty på Medicinska fakulteten arbetar för alla yngre forskare och lärare som har doktorerat. De vill bland annat öka transparensen vid tillsättningen av tjänster.

– Ofta är överordnade inte tillräckligt ärliga med att det inte kommer finnas plats för dig på lång sikt. De stora externa anslagen är i princip den enda tydliga vägen in i akademin, säger Pontus Nordenfelt, biträdande forskare i infektionsmedicin och trebarnspappa.

För många tar också den medicinska forskarkarriären slut fem till sju år efter disputationen. Det är den tiden man har på sig att söka de stora anslagen och ”slå igenom” som forskare.

– Du kan klara dig ett antal år om du har vänner och en ”sugardaddy” eller sugarmummy”, någon som har mycket forskningspengar och som kan ta dig under sina vingar.

Själv hade Pontus Nordenfelt lyckan att nyligen få ta del av ett stort anslag. Han är med i en av de forskargrupper som under ledning av forskaren Johan Malmström fått 16,5 miljoner från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse för att studera bakteriella infektioner. Drömmen om att ta reda på hur en bakterieinfektion uppstår på cellnivå, i det allra första ögonblicket, fortsätter.  Och familjen kan fortsätta sin vardag, och numera utgå ifrån att pappa har en framtid som forskare i Lund, i varje fall några år till.

– Men det är ett problem att de stora anslagen är för få och kommer för tidigt. Risken är att det går för fort och att man inte hinner utnyttja anslagen på bästa vis. En organisk framväxt av en forskargrupp hade varit att föredra.

Han önskar, i likhet med många andra, att man skulle låta fler lovande yngre forskare få chansen. De stora vetenskapliga upptäckterna har inte sällan sin grund i nyfikenhetsforskning. Det visar inte minst de senaste Nobelprisen i medicin, kemi, fysik. Nyttan, eller den stora bilden av vad man kan göra med den nya kunskapen, kommer efter upptäckterna.

– Det är nästan omöjligt att säga vilka idéer som kommer att bli stora och viktiga i framtiden. Risken är att vi missar de bästa idéerna när allt krut läggs på ett fåtal forskare, istället för att fler lovande yngre får möjlighet att pröva sina idéer.

Det är inte ovanligt att samma forskare får mer än ett stort anslag. Den enskilde forskaren blir på kort tid arbetsledare för en stor grupp, med en mängd nya arbetsuppgifter vid sidan av forskningen. Pontus Nordenfelt har också ansökt till ERC, European Research Council. Det var på håret att han hann publicera sin sista artikel, som krävdes för att det skulle var lönt att söka. Han menar att det blir extra bråttom om man gör sin postdoc utomlands, något som han som han själv själv gjorde vid Harvard Medical School, i ett välrenommerat labb.

– En fantastisk upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan. Men man gör det inte lätt för sig om man gör postdoc utomlands, trots att mobilitet är idealet på pappret. Det blir mycket ställtid att byta miljö samtidigt som man förlorar nätverk hemma.

Han fick veta att det tog i genomsnitt sex, sju år för forskarna i Harvard-labbet att få en artikel publicerad. Det var för lång tid för att ha en rimlig chans att hinna lyckas hemma i Sverige. Han tog ändå chansen och beslöt sig för att mala ner problemet genom att konsekvent arbeta fler effektiva timmar än de flesta av sina kollegor.

– Vi fick vårt tredje barn i USA och för att kunna spendera kvällarna med familjen och få forskningsresultat snabbare så ställde jag klockan på fem. Sedan jobbade jag från halv sex på morgonen till klockan fem på kvällen, ofta med dricklunch som enda paus.

Detta visade sig vara ett lyckat koncept och Pontus Nordenfelt har precis publicerat sitt amerikanska huvudprojekt i Nature Communications och är tillbaka i Lund med ett brett internationellt nätverk och värdefulla erfarenheter.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Jonas Andersson

FAKTA. Future faculty på Medfak

• Vill stärka yngre forskares röst på Medfak.

• Vill påverka på alla nivåer och vara en konstruktiv kraft.

• Verkar för professionalism och transparens vid tillsättningar av tjänster.

• Vill lyfta det akademiska ledarskapet bl a genom att inrätta ett pris bland annat  bästa ledare,  och sprida goda exempel på ledarskap.

Mer information om Future Faculty www.med.lu.se/future_faculty