Antagen som doktorand. Man står inför att skriva det stora livsverket. Fyra år känns som en oändligt lång tid. Men det blir lite gjort det första året. Sen börjar det plötsligt bli bråttom och det känns osäkert om man ska hinna bli klar…
– Vi är tuffa första året. Det finns ingen tid att förspilla, utan man ska snabbt komma igång, säger Hanne Sanders, professor i historia och verksamhetsansvarig för forskarskolan sedan 2010.
Först är det en introduktion där man får presentera sitt ämne och bli kommenterad, därpå ges en kurs i historiska problem där föreläsningstillfällena ges vid de olika lärosätena som ingår i forskarskolan. Därefter har man ett PM-internat då man lägger fram 10–15 sidor om sitt projekt som kommenteras av de doktorander som kommit längre.
Efter det första året har man lärt känna sin grupp, som sedan följs åt. Man har också begränsat sitt forskningsprojekt, eftersom det oftare är lättare för andra att se vad som är möjligt.
Två gånger per år samlas alla 80 doktorander på internat, där handledare är inbjudna att delta under tre dagar.
– Internaten innebär att doktoranderna får ett större nätverk med egna personliga kontakter och de kommer in i ett större vetenskapligt sammanhang, vilket är särskilt viktigt för dem från mindre miljöer, berättar Hanne Sanders. Genom det här tvärvetenskapliga, nationella och nu internationella samarbetena har vi lyckats skapa en stor kritisk massa av lärare och kunskap
Forskarskolan vill hjälpa doktoranderna att ta steget ut från Sverige, och intensifierar nu sitt arbete med att skapa internationella plattformar för dem. Genom mobilitetsstipendier, konferenser varje år med York och Bielefeld och internat med fokus på att skriva artiklar på engelska, där internationella forskare kommenterar och ger goda råd, ska de få erfarenhet av en internationell forskarvärld.
– Det ger nya friska perspektiv på forskningen och breddar doktorandernas framtida arbetsmarknad, säger Hanne Sanders.
Johannes Ljungberg, som forskar på religiösa politiska konflikter i Sverige på 1700-talet och är inne på sitt fjärde år av doktorandutbildningen, har själv varit iväg i två månader på ett mobilitetsstipendium i Lyon. Där finns det forskare som är specialiserade inom samma fält som han själv är.
– Det blir något annat när man träffar folk in persona – de är inte bara namn på olika artiklar man läst, säger Johannes Ljungberg. För min forskning var det också speciellt att komma till ett bibliotek som är inriktat på mitt område. Jag tycker att fjärrlån fungerar bra, men att kunna sitta och bläddra i böcker lite mer slumpartat är speciellt, säger Johannes Ljungberg.
Forskarskolan har också upparbetade samarbetsavtal både i Sverige, Norden och i York och Bielefeld för så kallade skrivbordsbyten. Skrivbordsbyten innebär att man fysiskt byter arbetsplats med någon annan i två veckor. Forskarskolan står för resa och logi.
– Skrivbordsbyten är en väldigt billig modell för att stärka samarbetet mellan lärosätena. Senaste skrivbordsbytet vi hade med York var mycket uppskattat. Doktoranden får komma in i miljön på det andra lärosätet. De får ett program för de två veckor som de är där, träffar andra doktorander, men får också egna personliga lärarkontakter som de senare kan skicka sina artiklar eller ansökningar till, berättar Hanne Sanders.
Johannes Ljungberg och en annan doktorand från York tog initiativet och ordnade en workshop i Lund med en internationellt känd forskare inom deras fält från Cambridge med hjälp av pengar från forskarskolan. Forskarskolan uppmuntrar och stöttar till den här typen av workshops både i Sverige och med sina internationella partners. Workshopen gav både erfarenhet och en specialisering åt just deras forskning.
– Det som jag har gjort med hjälp av möjligheter som ges inom forskarskolan är meriterande när jag söker medel också utanför forskarskolan. Det blir en snöbollseffekt. Till exempel tror jag att det spelade in när jag fick ett stipendium för att få tillbringa ett halvår på ett forskningsinstitut i Mainz, säger Johannes Ljungberg.
På frågan om vad Hanne Sanders är mest stolt över med forskarskolan svarar hon att det är att den med sin mångsidiga struktur och alla nätverk verkligen fungerar.
– När doktoranderna sitter där på internaten och pratar och diskuterar så ser man att det finns så mycket samarbetsvilja och att man litar på varandra. Jag tror att berättelsen om att man blir klar – att det fungerar gång på gång – är en del av forskarskolan i historiska studiers framgång.
Text: Gisela Lindberg
Foto: Louice Cardell Hepp
FAKTA: Nationella forskarskolan i historiska studier
Nationella forskarskolan i historiska studier startade år 2000 som Forskarskolan i historia. Då ingick Lunds universitet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Växjö universitet. Redan då hade Lunds universitet värdskapet för forskarskolan. Idag har forskarskolan breddat sig och blivit Nationella forskarskolan i historiska studier, och Göteborgs universitet har tillkommit. Dessutom har man öppnat för andra ämnen med historiska perspektiv. Nu ingår doktorander från historia, historisk arkeologi, etnologi, idéhistoria och antikens kultur och samhälle. Doktorander från mänskliga rättigheter, konstvetenskap och bokhistoria deltar utan att forskarskolan finansierar dem.
