Inledande optimism men även kritik mot huvudförhandlingarnas exkluderande av kritiska röster. Billy Jones genomför en etnografisk studie av klimattoppmötet för att förstå hur beslut fattas, vilka som är inblandade i beslutsprocesserna och vilka som utesluts.
När förhandlingarna går mot sitt slutskede ser Billy Jones några marginella vinster för planeten och för de mest marginaliserade grupperna.
– För det första är det en milstolpe att "fasa ut fossila bränslen" ingår i utkastet till avtalstexten, om än genom en försiktig formulering. För det andra innebär kravet på att se över de nationella klimatplanerna, så kallade NDC:s (Nationally Determined Contributions), årligen snarare än vart femte år, att länder måste se över och revidera sina åtaganden för att nå nettonollutsläpp tills de får detta rätt – vilket betyder att det skrivs in i världens juridiska framtid, säger Billy Jones.
Begränsat tillträde för många
Kritik har framförts mot att det finns fler COP26-delegater kopplade till fossilbränsleindustrin än från något enskilt land, samtidigt som många organisationer från civilsamhället och andra grupper har uteslutits från förhandlingarna. Orsakerna sägs vara att Covid-19 har medfört ökade reserestriktioner, hinder i migrationssystemet och konferensens struktur.
Billy Jones anser att många aktiviteter och evenemang drar uppmärksamheten från förhandlingarna, som paviljonger och sidoevenemang.
– Att navigera bland alla distraktioner kräver skicklighet och tyst kunskap om var den riktiga handlingen äger rum, säger han.
Beslutsfattandet påverkas av representationen
Billy Jones menar att konferensstrukturen bygger på en ”rökridå-politik” eftersom evenemangen samordnas för att synas på hela konferensen men placeras enligt det upplägg som organisatören, FN:s klimatkonvention UNFCCC, uppfattar som legitimt. De auktoriserade parterna bjuds in att synas närmare förhandlingarnas huvudområde medan mer kritiska och alternativa röster placeras längre ut från huvudförhandlingarnas centrum.
De behöriga ombuden släpps in i paviljongerna och närmast delegationerna för att kunna delta i sidoevenemang och informella möten som den auktoriserade delegationen står värd för. Auktoriserade, kritiska röster får en plattform för att göra sina röster hörda i en annan byggnad flera hundra meter från förhandlingarna medan icke auktoriserade, kritiska röster bara får protestera utanför konferensområdets grindar. Detta har gjort att många i de sista grupperna arrangerar egna, alternativa evenemang fokuserade på klimaträttvisa, vilket Billy Jones tycker bidrar till ännu mer distans mellan parterna.
Hans intryck är att konferensens beslutsprocesser påverkas av att de alternativa rösterna bjuds in att tala vid sidoevenemang, sitta i paneler och medverka med konstnärliga bidrag, men inte släpps in i möten eller förhandlingar.
– Det känns som att de bjuds in på scen under strålkastarljuset för att de ska lugna ner sig och känna sig sedda, så att ledarna kan fortsätta med det riktiga arbetet utan att bli störda, menar Billy Jones.
