– Att inflationen och räntan stiger så kraftigt är priset vi får betala för tio år av ekonomisk-politiska misstag, säger han.

Veckans räntehöjning är den högsta sedan inflationsmålet infördes 1993. Men Fredrik N G Andersson anser att den var både väntad och nödvändig.

– Tar vi inte hand om problemen nu kommer det bli värre längre fram. Det gäller att tänka långsiktigt, anser han. 

De tre p:na

Dagens kris beror enligt honom på ”de tre p:na”: Putin, pandemin och penningpolitiken.

Kriget i Ukraina har drivit upp energipriserna och drivit på inflationen, även om inflationen var på väg uppåt redan före kriget. Den hårda nedstängningspolitiken under pandemin slog hårt mot ekonomin. Produktionskostnaderna steg och varubrist uppstod, vilket fick igång inflationsprocessen.

Men den kanske viktigaste faktorn är dock penningpolitiken. Riksbanken har enligt Fredrik N G Andersson under snart tio års tid stimulerat ekonomin med rekordlåga räntor och stora köp av värdepapper. Detta har kraftigt ökat mängden pengar – det som förr innebar att man helt enkelt att man tryckte en massa mer sedlar. I dag ser det inte likadant ut, men principen är densamma.

– Mellan 2014 och 2021 ökade penningmängden med drygt 80 procent. Mängden varor ökade bara med 17 procent under samma period. Vi hamnade i den klassiska fällan att för mycket pengar jagar för få varor. Först uppstod inflationen i tillgångspriser, nu har den nått konsumentprisinflationen, säger han.

Falsk trygghet

Fredrik N G Andersson liknar den ”perfekta storm” som nu uppstått med en ketchupflaska:

– Man skakar och skakar på flaskan, men ingenting kommer ut. Till slut kommer allt på en gång. Så har det varit återkommande i historien. När man skakar flaskan och inget kommer ut vaggas politiken i en falsk trygghet som får dem att ta i för mycket och för länge med den skadliga politiken. I dag utgör ketchupen i flaskan alla pengar som penningpolitiken skapat och alla obalanser som nedstängningspolitiken gett upphov till.

Att Riksbanken slog in på den expansiva vägen 2015 berodde på två anledningar:

1. Den då relativt låga konsumentprisinflationen. Riksbanken ville höja denna från 1 till 2 procent. Resultatet blev negativa räntor och stora köp av värdepapper på finansmarknaderna.
2. Utvecklingen i euroområdet. För att stimulera den europeiska ekonomin efter skuldkrisen sänkte ECB sin styrränta och började köpa värdepapper under hösten 2014. Som ett litet land tvingades Sverige följa med. Tyvärr gick Riksbanken dock ett steg längre än ECB, enligt Fredrik N G Andersson.

Men om Riksbanken har som enda mål att hålla inflationen till två procent, var det inte rätt väg att gå?

– Målet på två procent är Riksbankens eget mål. Lagen säger att Riksbanken ska upprätthålla ett fast penningvärde. En procents konsumentprisinflation måste ses som en större måluppfyllelse än två procents inflation.

Men varifrån kommer siffran två procent, som det nästan alltid talas om?

– Den siffran är tagen ur luften. Efter den ekonomiska krisen på 1990-talet, när vi hade en fast kronkurs som i sitt mest akuta skede försvarades med 500 procents ränta, ändrades penningpolitiken och det bestämdes att två procent kunde vara ett ambitiöst mål att sträva efter. På den tiden var inflationen betydligt högre och ingen trodde att man skulle nå dit.

De skulle utnyttjat möjligheten att ändra målet
 

– Inflationsmålet skrevs aldrig in i lagen eftersom Riksdagen var rädd för att ett lagstadgat inflationsmål skulle bli för oflexibelt och inte ge Riksbanken möjligheten att anpassa målet efter nya förutsättningar. Riksbankens stora misstag 2015 var att de höll fast vid ett mål de inte kunde nå trots en stark ekonomi. De skulle utnyttjat möjligheten att ändra målet. Då hade vi varit i en mycket bättre situation i dag.

Väljarna saknar möjlighet att utkräva ansvar

Fredrik N G Andersson har länge varit kritisk mot Riksbankens penningpolitik, som han anser nu biter oss i svansen i form av de kraftfulla åtgärder vi nu upplever.

– De gick alldeles för långt i att krampaktigt hålla fast vid inflationsmålet. Resultatet blev först en kraftig tillgångsinflation i termer av stigande fastighetspriser och kopplat till det en högre skuldsättning hos hushållen. Stigande fastighetspriser har missgynnat den yngre generationen och vi har sett en stor, kanske den största, förmögenhetsomfördelningen mellan yngre och äldre hushåll. När räntorna nu stiger som ett resultat av den felaktiga penningpolitiken drabbas många yngre hushåll med stora lån hårt.

Hur tycker du att man bör tänka kring Riksbankens agerande?

– Med tanke på de stora effekterna av penningpolitiken tycker jag man borde diskutera på vilket sätt Riksbanken kan hållas ansvarig, i politisk mening, för sina beslut. Riksbanken har inte gjort något olagligt, men konsekvenserna av den förda politiken är så pass negativ att det borde leda till någon form av politisk konsekvens som i sin tur leder fram till en ny penningpolitik.

Det är ett problem att penningpolitiken styrs av byråkrater

– Det finns en poäng med att Riksbanken inte ska vara för styrd av politiker, samtidigt finns det liten möjlighet till ansvarsutkrävande. Det är ett problem att penningpolitiken styrs av byråkrater. Om en regering missköter sig kan väljarna säga sitt, men här finns ingen direkt demokratisk förankring. De är en myndighet där tjänstemän fattar penningpolitiska beslut som får stora effekter på samhället, men där väljarna inte har möjlighet att utkräva ansvar, eller kräva förändring i hur penningpolitiken utformas. Det är en viktig fråga att diskutera, tycker jag.

Men nu när vi ändå är där vi är, hur ska man hitta balansen mellan att bekämpa en hög inflation men undvika en alltför kraftig lågkonjunktur som följd av att människor inte har råd att konsumera och att arbetslösheten ökar?

– Det går inte att hitta en balans. Man måste bekämpa inflationen, det finns inget val. Men många människor kommer att hamna i kläm, men Riksbanken är beredd att låta det ske för att få ner inflationen.

Varför är just inflationen så viktig?

– Om man har hög inflation blir det svårt att planera för framtiden. Ingen vet vad saker kommer kosta eller hur högra räntorna kommer vara. Med ökad osäkerhet om framtiden kommer ekonomiska misstag begås, vilket sänker tillväxten och höjer arbetslösheten. Inget land har historiskt mått bra av en långvarigt hög inflation.

En kortsiktig kostnad för att bekämpa inflationen
 

– Hårda tider nu är relativt sett en kortsiktig kostnad för att bekämpa inflationen. Gör vi inte det kommer vi få långsiktiga problem som vi får dras med under många år. 1970- och 1980-talet utgör ett varnande exempel här. På 1970-talet orkade politiken inte med att bekämpa inflationen. Resultatet blev 20 förlorade år ekonomiskt sett i Sverige.

Vad tror du kommer att hända med räntan?

– Jag tror att den kommer att fortsätta uppåt, åtminstone upp till 2,5 procent vilket är Riksbankens prognos. Men historiskt har normal ränta legat på 3,5 till 4,5 procent, och det är kanske där vi hamnar.

Det skulle innebära en boränta på kanske 6-7 procent. Vilka kommer att drabbas hårdast av detta?

– Alla med bolån drabbas naturligtvis direkt. Inflationen drabbar dock de med minst marginaler hårdast. De kommer dessutom drabbas ännu hårdare runt årsskiftet, då hyror och priser på fjärrvärme och kollektivtrafiken höjs. Inflationen är en tjuv som stjäl ur våra lönekuvert och våra bankkonton. De med lägst löner är alltid de som drabbas hårdast.

Samtidigt tillträder en ny regering som både mer eller mindre lovat kompensation för de höga elpriserna och kanske vill genomföra olika stimulansåtgärder och dessutom sänka skatterna. Hur påverkar detta?

– Ger de för mycket till hushållen så spär de på problemen. Risken är till exempel att om vi inte behöver betala lika mycket för elen så kommer vi inte att spara på den, som vi egentligen behöver.

Detta är en kris som är skapad av politiken
 

– Men man ska också komma ihåg att detta är en kris som är skapad av politiken, inte av enskilda människor. Risken är också att utanförskapet ökar och tillsammans med räntor, en svår bostadsmarknad och integrationsproblem blir det en farlig cocktail.

Tror du att vi hamnar i en lågkonjuktur?

– Ja vi går mot en sådan, men vi har fortfarande en stark arbetsmarknad, särskilt för inrikes födda. Samtidigt finns det en matchningsproblematik mellan arbetslösa och den kompetens som eftersökes.

– 2023 kommer att bli ett tufft år för många.

Fotnot: Slutsatserna att det är de tre p:na som driver inflationen är allmänt accepterat inom forskningen. Sedan skiljer det sig i synen på vilken faktor som är starkast samt hur Riksbanken bör bedriva penningpolitiken. Då det handlar om samhällsvetenskap handlar det tolkningar och bedömningar, något exakt facit finns inte.